Stockholm hade nyligen bara en enda ambulans tillgänglig i city, trots att området rymmer hundratusentals invånare och normalt kräver minst tre bilar redo. Situationen har beskrivits som den värsta på åtta år, med personal som tvingats arbeta ensamma vid hjärtstopp och utryckningar som helt uteblivit vid larm. Krisen har uppstått sedan Region Stockholm, styrt av Socialdemokraterna med samarbetspartier, tog tillbaka ambulanssjukvården från privata aktörer och sänkte ingångslönerna, vilket lett till personalflykt och bemanningskaos. Moderaterna kallar det ett haveri som leker med människors liv.
Samtidigt driver naiva vänsterpolitiker en linje om att Sverige ska erbjuda fri sjukvård till barn från Gaza som ska flygas hit. En allmän önskan om fri sjukvård till alla människor i världen är kanske förståelig men mer än så kan man kräva av politiker. Ja, av alla vuxna människor faktiskt.
Varför ska just barn från Gaza ha fri svensk sjukvård? Varför inte alla andra barn? Varför inte alla människor? Varför inte bara öppna tillgången till fri svensk sjukvård till hela världen? Svaret är så klart att det handlar om politiskt positionerande.
Hjälp till människor i nöd måste lämnas på plats. Och om det alls ska vara någon mening med hjälpen måste fungerande institutioner finnas. Så länge Hamas styr, kräver kontroll över hjälpsändningar och startar nya krig med Israel är det mesta svårgenomförbart. Andra lösningar än utspel från naiva politiker krävs. Politik kan inte bygga på vare sig önskedrömmar eller ogenomtänkta utspel. Då upprepar sig historien gång på gång.
Mest akut just nu är att hitta en lösning på att få in hjälp på plats i Gaza utan att ge Hamas kontrollen över hjälpen.
Oavsett vad socialdemokrater nu eller i framtiden beslutar om så lär barnen i Gaza inte ha hjälp att vänta från det hållet. Vänsterpartierna kan ju inte ens sköta ambulanserna i Stockholm.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.