Det finns en typ av borgerlig politiker som formats i ett ögonblick då historien såg ut att ta slut. Carl Bildt är kanske dess klaraste svenska uttryck. En man som talar med auktoritet och rör sig ledigt mellan Bryssel, Davos och FN-korridorer. En teknokrat med ett ansiktet vänt mot framtiden. Så som den såg ut 1991. Det vill säga: globalisering, avreglering, liberalt världssamfund, frihandel. Och fred, naturligtvis. Den eviga, västgaranterade freden.
Bildt talar ett språk som en gång var relevant men som nu ekar ihåligt. I en tid då folk känner sig rotlösa, otrygga, övervakade och övergivna, svarar Bildt med fri rörlighet och marknadslogik. I en era där nationalstaterna kämpar för att återupprätta sitt våldsmonopol, sin kulturella sammanhållning och sin legitimitet, varnar Bildt för gränser. Han tillhör de politiker som aldrig riktigt förstod att världen förändrades – och som inte heller velat förstå det.
Bildt ser inte EU:s teknokratiska problem. Han tror fortfarande att västvärldens värdegemenskap är självklar och exportabel. Men medan Ryssland bombar sig in i gamla imperiedrömmar, och USA alltmer väljer en ny väg, håller Bildt fast vid idén att ”regelbaserad världsordning” ska rädda oss. Det är som att ropa efter FN-blå hjälmar när det brinner i portuppgången.
Det är inte det att Bildt är oinformerad. Tvärtom. Men det han inte ser, eller inte vill se, är att människors behov av tillhörighet, trygghet och gränser inte längre kan viftas bort som nostalgiska ryggmärgsreflexer. Han förstår strategiska intressen men inte existentiella. Politik, för honom, är en fråga om korrekt positionering, men aldrig om nationell överlevnad.
När Bildt twittrar (och det gör han en del) är det som att höra den internationella aristokratins inre monolog: korrekt, välavvägd, men totalt frånkopplad den oro som präglar de samhällen han en gång ledde. Han saknar känsla för vad tiden kräver, känsla för att det gamla paradigmet inte längre håller. Den nya högern, den växande konservatismen, handlar inte om att avskaffa frihet. Den handlar om att rädda det som ännu går att rädda.
Jag vill tro att det finns en framtid för demokrati, västerländsk tradition och marknadsekonomi inom stabila institutioners ram. Men dessa företeelser har bara en framtid med insikterna från vår tids konservatism och nationalism. Med Carl Bildt är allt förlorat. Han är en man från framtiden, men det är en framtid som bara fanns i det förflutnas fantasi.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.