Var är högerns vrede?

En viktig skillnad mellan den politiska högern och vänstern är närvaron (och frånvaron) av ilska, ursinne, raseri, vrede. Vänstern verkar helt enkelt långt bättre på sådant än vad vi på högerkanten är. Eller mer precist, sämre.

Det som först fick mig att tänka på detta var episoden med Alice Teodorescu Måwe i Europaparlamentet för ett antal veckor sedan. Även om övervakningsbilderna inte släppts så påstår de säkerhetsansvariga att dessa stödjer Måwes version – alltså att hon angreps av en vänsterpartist. Vänsterpartiet har totalnekat till detta, och hävdar att övervakningsfilmen istället stödjer deras version och motanmält Måwe.  

Hur vågar de?! En sådan total skamlöshet! Rent intellektuellt insåg jag att det var just detta, men jag kände det inte. Istället skrattade jag åt hela affären, drog några skämt om ”Alice amazonen”. Men jag började samtidigt undra över varför jag inte blev arg.

På senare tid har fler liknande fall skett. Trakasserierna av Jessica Stegrud utanför riksdagen. Expos skriverier om en ministers minderårige son som tidigare haft kopplingar till extremhögern. Eller samma tidnings avslöjande av Carl Eos/Teodor Gustafssons identitet. (Även om vi på Samtiden har goda skäl att vara nöjda med det senare, då det givit Eos möjlighet att skriva mycket mer här).

Detta är skamliga attacker på individer vars politiska gärning inte motiverar detta. Måwes och Stegruds ord möttes med våld och hat, Expo utnyttjade ett minderårigt barn för att plocka politiska poäng på dennes far, och Carl Eos förlorade sitt jobb för att han (synnerligen diskret) skrev en skönlitterär bok.

För ett tag sedan läste jag  Om demokratier och dödskulter: Israel, Hamas och västvärldens framtid av Douglas Murray. Där ställer han samma fråga som jag, fast i den långt värre kontexten av det folkmord i miniatyr som var 7 oktober. Var är vår vrede? Varför är Palestinaaktivisterna långt argare än massakerns offer? Varför riktas vreden mot judarna snarare än Hamas? Förklaringen att det handlar om Israels krigföring i Gaza räcker inte, då vreden är långt äldre än denna, och dessutom även rör andra delar av vänsterns ideologi.

Vänstern står för ”det goda hatat”. Det är de som cancellerar, tystar, drevar. Vänstern ser högerfolk som onda, vilket motiverar detta, medan högerfolk bara ser vänsterfolk som dumma. På vänsterkanten kan man hata och vara stolt över detta hat. Det är långt vanligare att folk på högerkanten döljer sina åsikter, som Carl Eos gjorde. Inte för att vi är färre än vänstern, utan för att vi verkar mer tveksamma till att släppa lös vår vrede.  

Men nog finns det även vrede på högerkanten. Av förklarliga skäl – vi har ju ingen brist på saker att vara arga över. Massinvandring, klimatkamp, åsiktsförtryck, och en byråkratisk, medial och politisk elit som verkar aktivt handla mot Sveriges väl. Än så länge är dock denna vrede främst begränsad till diverse kommentarsfält på internet. Kanske just för att man inte vill starta egna upplopp eller misshandla politiker.

Men detta kan vara farligt. Det ligger ju ändå något i den gamla tanken att det inte är hälsosamt att hålla tillbaka för mycket, speciellt inte om risken finns att dammarna brister och allt strömmar ut på en gång. En annan bok jag nyligen läste var Jens Ganmans Folkets hjälte. Det som gör titelkaraktären till folkets hjälte är att den börjar skjuta kriminella. Nu är detta fiktion, men som vanligt har Ganman bra koll på sin samtid. Vreden växer. Kommer dammen att brista?