Det här inlägget av Henrik Jönsson har fått viss spridning. Relaterat till detta finns en annan diskussion som svenska medier knappt haft: Under många år presenterades partiet Sverigedemokraterna med epitetet ”det främlingsfientliga”.
”Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna…”
Även om man anser att detta är/var en korrekt beskrivning av partiet måste man fråga sig varför det var journalister och mediers uppgift att tala om för tittare/lyssnare/läsare att det förhåller sig så. Dessutom tala om det varje gång partiet nämndes.
Varför inte: ”Det företagsfientliga partiet Vänsterpartiet.” ”Det bidragsfientliga partiet Moderaterna.” ”Det fackföreningsfientliga partiet Centerpartiet.”
Och så vidare.
Svaret på frågan om varför man sa detta är så klart att medierna såg sig som språkrör för den världsbild som förmedlades av makten.
Det vore tveklöst korrekt att presentera Vänsterpartiet som ”det företagsfientliga partiet”, men det kan omöjligt vara journalisters uppgift att säga detta varje gång partiet nämns.
Det här är en del av Sveriges samtida politiska historia som journalister inte har gjort upp med. Förr eller senare kommer frågan behöva ställas om varför medierna gick den politiska maktens ärenden
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.