Det är säsong för sommarprat. Så här har ni ett: Jag blev med jobbet för att jag är politiskt konservativ och blev lycklig. Jag skrev en skandalbok och det är värt mer än att leva livet i elitens tjänst. Jag är mer rebell än vad rosévinssocialister och värdegrundsliberaler någonsin blir. Jag nuddar vid livet medan de springer i hamsterhjulet.
Jag är en ny bekantskap för Samtidens läsare. Framöver kommer jag att skriva en hel del, och jag hoppas att ni ska uppskatta mina texter. Så vem är jag? 42 år gammal, masterexamen i ekonomisk historia, har arbetat 12 år som förhandlare för olika fackförbund. Så sent som i våras förhandlade jag fram ett nytt löneavtal för 200 000 arbetstagare på kommuner och regioner.
En del av er känner mig som Teodor Gustafsson. Det är den pseudonym jag använde när jag gav ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar. Jag har det senaste året skrivit i tidningen Bulletin och på mina egna sociala medier. Sedan jag började skriva under eget namn har jag dykt upp i Samtiden, Smedjan, Kvartal och Bulletin.
Saken är den att jag fick sluta mitt jobb som förhandlare eftersom EXPO ”avslöjade” att jag är konservativ. Det var en märklig upplevelse som jag har skrivit mer om här.
Sedan dess har jag blivit kontaktat av många som blivit cancellerade på grund av sina politiska åsikter. Sverige är fullt av människor som förlorat jobb och vänner för att de tyckt fel.
Nå. Vi vet att det är så. Men Sverige har också förändrats. Idag finns institutioner som kan fånga upp de som förskjuts på grund av politiska uppfattningar. Det är nödvändigt och sorgligt. Risken är att vi skapar parallella samhällen när jobb, vänner, intressen, kanske det mesta i livet, bara kan väljas utifrån politiskt uppfattning. Vad händer då med demokratin?
Jag har inget svar på den frågan. Men jag vet någonting annat. Jag gick till en psykolog för att få hjälp att hantera uthängningen som EXPO utsatta mig för och han sa: Du verkar lyckligare nu?
Är jag lyckligare nu när jag är mitt uppe i det politiska kriget? Är jag lyckligare när jag fått höra att det inte spelar någon roll hur bra jag gjorde mitt jobb för jag har fel privata politiska åsikter? Är jag lyckligare när personer jag känt i många år inte vill vara vän med mig?
Ja, jag är nog lyckligare. Det finns en frihet i att få vara den jag är. Och vet ni en annan sak? Felet med Sverige är inte att det finns människor som kan vara politiska på fritiden och göra sitt jobb korrekt. Det är motsatsen som är problemet: Personer som inte kan skilja sina privata politiska uppfattningar från sitt jobb. Fler borde vara som jag. Och det borde vara fackförbundens uppgift att se till att det är möjligt.
Vi som agerar mot etablissemanget har ingenting, men vi är fria. Det är deras maktstrukturer som krackelerar. Det är den socialdemokratiska maktapparaten som hackar och kärvar alltmer för varje dag som går.
Lotteribedrägerier. Ett så kallat civilsamhälle uppbyggt på statliga bidrag utformat för att passa socialdemokratin. Cancellering och förföljelse av dem som inte passar in.
Vi har ingenting. Jag har ingenting. Ingenting förutom blod, svett och tårar, som Churchill sa. Men det är därför vi kommer att vinna. Vi har något att kämpa för. Vi kommer att rädda vårt land. De vill dricka rosévin och göra karriär.
Nu är det sommar och jag har redan kommit en bit i tankarna kring framtiden. Jag skriver. Uppföljaren till Utanförskap kommer i höst. En fackbok om konservatism i Sverige ligger i pipeline. Vad mer? Forska, politik, media? Möjligheterna är stora.
Nu bygger vi vårt eget. Nu räddar vi Sverige. Det är vi som är på väg framåt. Det är de som försvarar fallande strukturer.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.