En kvinnlig bekant till mig hade en supermorfar, som en gång gjorde henne den största tjänst man kan göra ett nyfött barn – han ställde henne i bostadskö. Resultatet blev att hon ett kvarts sekel senare fick en lägenhet. Denna hyrde hon ögonblickligen ut i andrahand, och tjänade storkovan.
Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet har haft problem med bostadsbrist och evighetsköer sedan andra världskriget, då klåfingriga politiker bestämde sig för att de visste bättre än den fria marknaden. År 1966 fick statsminister Tage Erlander (S) frågan om hur ett ungt par i Stockholm skulle göra för att skaffa sig en bostad, och blev utskrattad när han föreslog att de skulle ställa sig i bostadskö. Redan då var köerna tio år. Men nu bevisade supermorfar att Erlander hade rätt! Köerna fungerar, om man bara väntar några decennier…
Jag förtäljde denna sedelärande berättelse om supermorfar för ytterligare en kvinnlig bekant, med särskilt fokus på den slughet med vilken kvinnlig bekant nummer 1 hade hyrt ut i andra hand. När hon fick höra detta så surnade kvinnlig bekant nummer 2 till och antydde att detta inte var vad man borde göra, att det var att utnyttja och profitera på systemet. Man ska ju själv bo i lägenheten man fått genom kön, så det så!
Kanske. Men vad skulle min sluga kamrat ha gjort? Hon bodde vid tillfället inte ens i Stockholm. Och för en ung student hade det blivit för dyrt att betala även den nedpressade hyran. Nog hade det varit ädelt att låta någon annan ta lägenheten, men hur hade det varit bättre? Lägenheten kom till användning och de fyra studenter hon hyrde ut den till hade inget att klaga över. Hon tvingade dem ju inte att bo i hennes lägenhet.
Det är helt enkelt så systemet fungerar. Det kanske inte är så systemet är tänkt att fungera, men det är en annan sak. Verkligheten bryr sig inte om vad avsikten med politiska system är, utan bara om de faktiska effekterna.
Men av intresse är också att jag råkar veta att min något dömande kvinnliga bekant nummer 2 ägde en övernattningslägenhet i Stockholm. Den användes när det var för jobbigt att ta sig ut till villan i Österåker sent på kvällen. Såvitt jag vet användes denna övernattningslägenhet max en gång i veckan, och sannolikt inte ens det. Värdet för henne var främst en viss bekvämlighet, så att hon kunde stanna en timme längre på någon fest utan att behöva skära ned på sömnen eller kontrollera alkoholintaget inför bilfärden hem. Knappast ett optimalt användande av Stockholms bostadstillgångar!
Skälet till att hon hade råd med denna övernattningslägenhet kan spåras till hyresregleringen. Alltså att man artificiellt pressar ned hyrorna och därmed gör dem billigare. Men vad händer när något blir billigare? Jo, att folk konsumerar mer. Även sådant de egentligen inte behöver – som övernattningslägenheter. Men resultatet av att folk konsumerar mer blir att det finns mindre kvar för andra. Någon hade kunnat bo permanent i övernattningslägenheten.
Ett tredje exempel på denna bostadskorruption rör en kamrat till mig. Han är före detta musiker men har nu börjat studera på Handelshögskolan. Som tur är har han en lägenhet på Östermalm. Alltså i ett av de mest exklusiva områdena i Stockholm, med bostadsrätter som i genomsnitt kostar mer än 120 000 per kvadratmeter! När jag går in på Qasa och tittar efter så varierar månadshyran för andrahandsuthyrning mellan 13 000 och 58 000.
Hur har han råd med det? Det har han naturligtvis inte. Men han behöver inte heller ha det. Detta eftersom han har en snäll farbror som redan ägde en lägenhet där, och låter honom bo där till ett pris långt under marknadsvärdet.
Detta är alltså de perversa effekter svensk bostadspolitik för med sig. Decennielånga köer och privilegier för de som lyckats ”ta sig in”. Antingen genom att de köpt för länge sedan eller har en supermorfar. Detta är den nya bostadsadeln. Redan välbeställda personer får möjlighet att hyra ut i andrahand, skaffa sig övernattningslägenheter, eller låna ut miljonbostäder till ohängda brorsöner.
Och så undrar folk varför det är så dyrt och svårt att skaffa sig bostad i Stockholm! Skälet är att det är så billigt att behålla bostäder i Stockholm när man väl fått dem. Nykomlingar lämnas (ibland bokstavligt) ute i kylan. Som det uttrycks i Matteusevangeliet: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har”.
För övrigt sitter jag i skrivande stund i min fars lägenhet, som jag lånar medan han tillbringar sommaren med att vandra i fjällen.