”Det här är ju bra!” tänkte jag med förvåning. Året var 2015 och jag arbetade som lärarassistent i utanförskapsområdet Rosengård. Det som hade hänt var att en av mina andraklassare visat att hon kunde skriva. Eller åtminstone sätta ihop ett tiotal ord så att de formade begripliga meningar. Detta räckte för att göra henne till klassens ljus – jag fick hopp om framtiden. Men några dagar senare berättade hon glatt att hon skulle byta till ”en bättre skola”.
Det som påminde mig om detta var Socialdemokraternas nya vallöfte (eller valhot?) om tvångsblandning. Minnet visar nämligen på något viktigt, som jag hoppas att Magdalena Andersson och Lawen Redar kan ta till sig innan de börjar flytta runt folk som bönder på ett schackbräde.
Det var ingen slump att flickan som var bäst i klassen skulle byta till en annan skola. Hon var smart och hade smarta föräldrar. Alltså just sådana det går bra för, även om de hamnat i Rosengård. De både inser att de måste därifrån och har förmågan att göra det. Jag vet inte vad som hände med flickan och hennes familj, men jag är ganska säker på att de nu är mönsterinvandrare och att hon tog gymnasieexamen för en månad sedan.
Det finns 180 utanförskapsområden i Sverige, och där bor cirka 700 000 personer, eller 7 procent av befolkningen. Dessa siffror bör tas med en nypa salt, på grund av att det handlar just om utanförskapsområden där statsmakten är svag. Men något Magdalena Andersson måste förstå är att det inte är samma 700 000 personer som bor där hela tiden. Det sker en ständig in- och utflyttning. Nya invandrare anländer, och de som integreras flyttar därifrån. Som min elev och hennes familj.
Detta ger Redar och Andersson två viktiga läxor. För det första är integrationen i Sverige inte riktigt lika katastrofal som Socialdemokraterna verkar tro. Skälet till att utanförskapsområdena växer och blir fler är inte för att ingen lämnar dem, utan för att inflödet av nya invandrare är ännu större. Utan fortsatt invandring skulle utanförskapsområdena redan med dagens usla integrationspolitik börja krympa. Men Socialdemokraterna föredrar att medelst tvångsåtgärder behandla symptomen istället för att stoppa inflödet. Som att köpa en bättre mopp efter en badrumsolycka, istället för att vrida av kranen.
För det andra så avslöjar det faktum att folk flyttar in och ut ur utanförskapsområdena att problemet inte är geografiskt Det finns inga murar som upprätthåller segregationen, vad vänstern än gärna vill tro. Rinkeby må kallas ”Lilla Mogadishu”, men hoppa på tunnelbanan så är du vid Stockholms centralstation på tjugo minuter och nio stationer. Det finns inga fysiska eller geografiska skäl till att folk bor i utanförskapsområden.
Men varför flyttar inte folk därifrån, då? För att de antingen inte vill eller inte har råd, självfallet. Men vilket det än är så handlar det om social och självvald segregation. De flesta i utanförskapsområdena har inte de kunskaper (Språk, kultur, vanor, utbildning) som krävs för att klara sig i ”innanförskapsområdena”. Men dessa kunskaper är inget de kommer att få bara för att de tvångsförflyttas.
Invandrare bor i utanförskapsområden på grund av sina personliga egenskaper. Dessa personliga egenskaper kan ändras, och många invandrare gör också det. Detta är vad ”integrering” innebär, och när invandrare har lyckats med det så lämnar de snart utanförskapsområdena. De är ju inte utanför längre.
Socialdemokraternas tvångsblandning hanterar ett socialt och kulturellt problem som ett geografiskt problem. Det enda tvångsblandningen kan lyckas med är att sprida ut de sociala problemen så att det drabbar hela samhället. Och, ironiskt nog, därmed göra det omöjligt att flytta ifrån dem.
Den fysiska segregationen är ett symptom på den sociala segregationen, inte en orsak till denna. Socialdemokraterna gör det klassiska misstaget att förvandla en mätmetod till ett mål. Genom att tvångsblanda folk så kan man visserligen förbättra statistiken, men statistiken är inte samma sak som verkligheten. Framgångsrika människor är inte framgångsrika för att de bor i framgångsrika områden, snarare är det deras framgång som tillåter dem att flytta till framgångsrika områden. Invandrare kommer att vara lika utanför i Djursholm som i Tensta. Kanske mer.
Utanförskapsområdena fungerar som en skola för att ta sig in i det svenska samhället – kanske inte en välfungerande skola, men ändå bättre än ingen skola alls. Det är en plats där vi kan förvara de som ännu inte är redo för att bli en del av samhället, och ge dem chansen att lära sig. På så vis sätts konsekvenserna av de senaste decenniernas invandringskatastrof i karantän. Att riva utanförskapsområdena kommer inte att gynna de invandrare som inte är redo för det svenska samhället, det kommer inte att gynna svenskarna, och det kommer inte att gynna de integrerade invandrare som slitit för att lämna ”Orten”.