Annika Strandhäll och hatet

Bara timmar innan Annika Strandhäll meddelade att hon slutar med politik efter riksdagsvalet 2026 kallade hon återigen Sverigedemokraterna för ett fascistiskt parti. Strandhäll är en av alla dem som fått ta rollen av gyttjebrottare i vår tids politiska landskap.

Det är inte alls svårt att förstå att Strandhäll vill dra sig tillbaka från de värsta politiska striderna. Hon har fått utstå mycket hat och hot. En viss form av slentrianmässiga förolämpningar är att betrakta som standard på sociala medier. Personer med vänsteråsikter skriver hela tiden till mig att jag är nazist och fascist. För en känd person som Annika Strandhäll måste motsvarande förolämpningar från högerkanten vara vanligt förekommande.

Det är dock något som man helt enkelt får rycka på axlarna åt i vår tid. Man blir så illa tvungen. Dessutom förlorar orden snabbt sin mening. Då är det värre när politiker, debattörer och journalister utsätts för våld eller hot om våld. Sådana exempel ser vi många av nu för tiden. Sverigedemokraten Jessica Stegrud, journalisten Nickie Swetzén och många fler. Strandhäll själv har enligt uppgift en pågående rättsprocess gällande hot.

Vad gäller politiken så är det tydligt att vissa politiker får agera ansvarsfulla och vissa provokatörer. Richard Jomshof har valt att provocera, vilket Strandhäll också säger sig ha gjort. Det är i sig inte fel. Provokationer behövs. Men det är tydligt att provokationerna syftar till att prova gränser. Alla är inte överens om vad som är provokation och vad som är hat.

När Annika Strandhäll skriver att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti uppfattar vissa det som en form av hat. Många av hennes följare uppfattar det sannolikt som en korrekt beskrivning av partiet. Sådan är politiken idag. Vad som för vissa är fascism är för andra harmlös pragmatisk humanism. Vad Strandhäll själv tycker i frågan är svårt att veta.

Om man kallar andra människor för ”fascister” så kan man inte förvänta sig att de ska vara artiga tillbaka. Hatet mot Sverigedemokraterna och alla som har samarbetat med dem har varit mycket omfattande under lång tid. Och det är etablerade politiker som Strandhäll som har stått för det. Man har skapat en politisk kultur med djupa sår.

Tyvärr tyder ingenting på att detta kommer förändras. Inom svensk politik står mycket på spel. Både demokratins och landets överlevnad om man får tro politiker till höger och vänster. Tonen är uppskruvad. Och de politiska partierna vill ha sina provokatörer. De spelar duktigt sin roll. De vet vad de är till för. Men det är inte svårt att förstå att de blir trötta och ledsna.

Så jag önskar Annika Strandhäll en lugn tid för återhämtning. Känner jag henne rätt återkommer hon som provokatör i någon annan roll inom en snar framtid efter valet.

Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.