Ett enda parti, Socialdemokraterna, har byggt upp en omfattande parallell maktapparat. Den är svår att reda ut och nästan omöjlig att kartlägga. Sambanden är många, och var gränserna går mellan den socialdemokratiska och den statliga sfären är ofta diffusa. För många svenskar är denna parallella maktstruktur osynlig, men för de personer som har privilegiet att ingå i den är den i allra högsta grad synlig.
Socialdemokraternas maktdominans är inarbetad och anses oftast som helt normal. Få ifrågasätter LO:s starka koppling till Socialdemokraterna och alla miljoner som går från LO-medlemmarna rakt in i partikassan. Inte heller anses det kontroversiellt att Sveriges största fackförbund LO, som ansvarar för löneförhandlingar för över en miljon människor, också är delägare i en av Sveriges största tidningar samt att LO har veto över vem som ska vara tidningens politiska chefredaktör.
Därutöver kontrollerar Socialdemokraterna ett ekonomiskt nätverk som är svårt att uppskatta i kronor. Det rör sig om värden på flera hundra miljarder kronor. Dess opinionsbildande värde är omöjligt att fastställa, men det ger partiet resurser och inflytande som andra partier aldrig kan komma i närheten av.
Att Socialdemokraterna har lyckats bygga denna enorma maktapparat bottnar i långa regeringsinnehav – totalt nästan 70 år, varav 40 år (1936-1976) var oavbrutet. Professor Lars Jonungs forskning visar att Sveriges ekonomiska utveckling under socialdemokratisk dominans har varit sämre än i andra liknande länder. Men det har inte stoppat Socialdemokraterna från att fortsätta bygga vidare på sin maktdominans som består av organisationer, bolag och ekonomiska föreningar – ofta under det dunkla begreppet ”kooperativt”.
Kooperativa Förbundet (KF) är kanske den mest kända. De äger Coop, Folksam, Fonus, MedMera Bank, Akademibokhandeln, Vår Gård och Vi media med flera bolag – vilket innebär kontroll över allt från dagligvaruhandel och begravningsverksamhet till media och bank. En annan ekonomisk förening äger 50 procent av OKQ8, vilket gör att S kan utöva kontroll över transport och drivmedel. I det bolagets styrelse hittar vi välkända S-namn som den tidigare ministern, även skandalomsusade, Ibrahim Baylan och Eskilstunas S-toppolitiker Jimmy Jansson.
Lotteriverksamheten har länge fungerat som Socialdemokraternas pengapåse. Socialdemokraterna beslutade att ge sig själva undantag från kreditförbud och skatt. Intäkterna från de S-märkta spel- och lotteribolagen låg årligen mellan 135–200 miljoner kronor. Efter skandalerna om pensionärer som påtvingats lotter av försäljare som till och med hade kopplingar till gängkriminella har dessa regler ändrats, och verksamheten redovisade en förlust 2024.
På bostadsmarknaden domderar Hyresgästföreningen. De har fräckheten att kalla sig partipolitiskt obundna, fast de har som vana att ha en ordförande som antingen är tidigare S-riksdagsledamot eller LO-pamp. Föreningen tar årligen 270 miljoner kronor från svenska hyresgäster genom den så kallade hyressättningsavgiften. Bara 10 procent av Sveriges hyresgäster förhandlar själva och slipper därmed avgiften – resten tvingas finansiera en organisation med djupa kopplingar till Socialdemokraterna, oavsett egen politisk övertygelse. HSB och Riksbyggen med betydande fastighetsinnehav är andra S-kopplade aktörer. Granskningar har visat att ju högre upp i organisationerna, desto vanligare är S-kopplingarna.
Allt detta brukar kallas för folkrörelsen – ett begrepp som använts i positiva ordalag och som inte får kritiseras. Det folkliga tycks däremot vara borta. Istället är det en sosseadel som rör sig på ledningsnivå mellan Socialdemokraterna, LO, Riksbyggen, OKQ8, Folksam och andra S-kopplade organisationer och miljardföretag. Till exempel är Johan Lindholm LO-ordförande samtidigt som han är styrelseordförande i Riksbyggen, styrelseordförande i Folksam Sak, ordförande för EFBWW (European Federation of Building and Woodworkers) och ledamot av Socialdemokraternas högsta ledning.
Partistödet förstärker snedvridningen: ju större parti, desto större partistöd. I det ligger ett inbyggt stoppsystem som gör att små partier alltid kommer att ha det svårt att hävda sig. Idag får Socialdemokraterna, trots sin redan strukturella och ekonomiska dominans, 42 miljoner årligen, att jämföra med M och SD som får cirka 29 miljoner vardera.
Socialdemokraternas argument för att få fortsätta upprätthålla sin maktstruktur är att de representerar folkviljan, vilket blir tveksamt när man studerar deras politiska drivkrafter. Partiet driver inte skattehöjningar av ekonomiska skäl – för att fler människor ska få det ekonomiskt bättre eller för att Sverige ska bli ett rikare land – utan enbart av ideologiska skäl. Den dåliga svenska ekonomiska utvecklingen över tid, som Lars Jonungs forskning visar, bekräftar att ideologin gått före ekonomisk verklighet. När politik drivs av ideologi snarare än resultat, och när samma ideologi understöds av en strukturell maktapparat där en mindre grupp kan berika sig och tillskansa sig fördelaktiga karriärsmöjligheter, kan partiet inte hävda att det genuint representerar folket. Då handlar det bara om makt och kontroll.
Om de borgerliga partierna inklusive Sverigedemokraterna ska kunna förändra Sverige på riktigt, måste denna maktdominans brytas. Stoppet av oseriösa S-märkta lotteriverksamheter är ett steg i rätt riktning. Många fler sådana steg behöver tas. Till exempel kan det statliga ekonomiska stödet till ForumCiv, Palmecentret och ABF dras in. Vidare behöver flera myndigheter stöpas om, kanske stängas, och de socialdemokratiska och LO:s alla bolag börsnoteras. Då kan bolagen och de så kallade ekonomiska föreningarna på riktigt bli folkliga, om de nu är så välskötta och därmed också köpvärda, som Socialdemokraterna alltid har försökt hävda.