Att vänstern ställer sig på islamisternas sida i konflikten mellan USA/Israel och Iran är en varningssignal inför valet 2026. Svenska folket bör fundera på vilken utrikespolitik som kan vara till gagn för Sverige och vilken som till och med kan vara skadlig. Uttryckligen skulle inget av vänsterpartierna vilja erkänna att de tar parti för den totalitära parten, men sant är att de är snabba med att fördöma de demokratiska länderna i konflikten men tystnar när det gäller att kritisera den verkligt farliga. Man kan fundera över vad det beror på. Handlar det om feghet eller rädsla inför denna grymma regim? Eller handlar det om röstfiske på hemmaplan? Sannolikt är det det sistnämnda, eftersom kritiskt tänkande sällan har legat för svenska vänsterpolitiker.
Oavsett orsaken är det oroväckande att svenska partier inte har intresse av att visa civilkurage eller en moralisk kompass som överensstämmer med de demokratiska värderingarna. Att det finns utrymme för sådana ofrihetliga – som i våra ögon är abnorma – tankegångar visar också på ett djupt splittrat Sverige. Vad det innebär på sikt kan vi alla som inte prisar islamistisk diktatur bara bäva inför.
Vänsterpartiet är det parti som inte tar till dunkla formuleringar efter att USA har precisionsbombat tre kärnvapenanläggningar i Iran. De går rakt på sak. De skriver att ”USA:s och Israels attacker mot Iran bryter mot internationell rätt” och att ”Sverige får aldrig under några omständigheter stödja Trumps krigsföring”. Det är precis den typen av utrikespolitik som Sverige kan förvänta sig om vänstern vinner valet.
Magdalena Andersson och Socialdemokraterna uttrycker sig mer diplomatiskt. Hon skriver på sociala medier: ”Den eskalerande konflikten mellan Iran och Israel utgör en allvarlig säkerhetsrisk för hela Mellanöstern. Iran kan inte tillåtas utveckla kärnvapen. Med USA:s bombningar i natt riskerar vi att se en ytterligare upptrappning av en redan väldigt farlig situation.” Därefter efterfrågar hon dialog som en lösning på konflikten, trots att hon är mycket väl medveten om att denna dialog har förts med Iran sedan 1979 – och som har resulterat i en mullahregim som har kärnvapensfabriker, som systematiskt förtrycker kvinnor, pryglar och avrättar dem för att de klär sig ”fel”, dödar meningsmotståndare (975 avrättningar 2024) och finansierar terrororganisationerna Hamas, Hizbollah och Houtirebeller plus annan terrorverksamhet världen över. Dessutom stödjer Iran Rysslands krigsmakeri – trots alla samtal som har förts, och trots Barack Obamas och Joe Bidens alla streck i sanden.
Efter 46 år av samtal med en islamistisk regim som sedan länge har haft Israel som huvudfiende – och som sedan 2017 har en klocka uppsatt på ett torg i Teheran som räknar ned till den 9 september 2040, dagen då Israel enligt regimen ska vara borta från kartan – bör även vänstern förstå att samtal är lönlöst.
Men Magdalena Anderssons följare, som många gånger är hennes väljare och potentiella väljare, är inte nöjda. De tycker inte om det hon skriver. De efterfrågar ett tydligare hat från hennes sida mot Israel. Antisemitismen dryper i hennes kommentarsfält. Att den typen av öppen retorik ens förekommer i Sverige är också en väckarklocka. Är det dessa väljare som ska få sätta agendan för svensk utrikespolitik? Vad kommer det i så fall att leda till här hemma i Sverige?
Sverige är uppenbart ett splittrat land. Konflikterna i Mellanöstern avslöjar det. Magdalena Andersson har uppdraget att leda det parti som dras med en stor portion antisemitism och israelhat. Man kan undra om hon verkligen kan ta på sig uppdraget att vara socialdemokratisk svensk statsminister. Med den väljarkåren som partiet har kommer det att bli svårt att göra Sverige mer som Sverige, som hon själv brukar uttrycka det. Det kommer garanterat att bli mer som Mellanöstern.