Människan lever inte allenast av bröd, som Femte Mosebok uttrycker det. Om man envisas med att missförstå dessa ord så kan man påpeka att det även krävs sådant som vatten och luft, och gärna någon mer proteinrik kost. Men givet att man vill leva och inte bara överleva så finns det sådant som är ännu viktigare. I Bibeln är detta ”det som utgår av HERRENS mun”, men låt mig nu tolka detta som värderingar, gemenskap, och mening i allmänhet. Att västvärlden lider brist på detta tydliggörs av wokerörelsen.
Folk – speciellt ungdomar – letar efter något att tro på, något att kämpa för. Och de hittar woke. Alltså tron att kvinnor kan ha penisar, att ord är våld, att sexism, islamofobi, transfobi och homofobi är allestädes närvarande, och att vita människor har rasismen i blodet. Detta är idéer som får folk att utföra operationer på barn som får afrikansk könsstympning att i jämförelse framstå som lika harmlöst som en tatuering, som tvingar folk att hata sig själva för att de är vita, som placerar pride-entusiaster på samma sida som böghatande islamister, och som får folk att hata judar samtidigt som de ständigt tjatar om att trettiotalet är på väg tillbaka.
Idag har vi blivit så vana vid detta att vi lätt missar hur bisarrt det är. Vi är som den långsamt kokta grodan. Men föreställ dig att vi medelst tidsmaskin tog oss tillbaka hundra år och försökte beskriva allt detta för någon år 1925: ”Sverige kommer att packas med islamistiska gangsters, men man får inte klaga eftersom det räknas som islamofobi”. Vi skulle bli utskrattade.
Men om dessa idéer är så bisarra, hur kan de vara så populära? På grund av desperation. Folk vill ha mening, och de woka idéerna ger dem det. Plötsligt blir de tappert lidande offer, revolutionärer mot förtryck, antirasister som tar upp kampen med den onda vitheten. Livets mening förklaras: det handlar om att män ska få spöa kvinnor i sport, att utrota den onda västerländska kulturen, att skapa en värld där inte ens den mest fantasifulla fanatikern kan hitta något att bli kränkt över. Världen förklaras, man vet vilka ens fiender är (vita, heterosexuella, män, judar, de rika) och vilka ens vänner är, vilket tillåter byggandet av gemenskap.
Tyvärr har vi inget bättre att erbjuda meningssökarna. Folk måste ha något som ger deras liv mening. Woke vinner på grund av bristande konkurrens.
Men stämmer det? Finns det inget alternativ? Nåja, på sätt och vis. Självklart så finns det annat. Hela världens religioner och ideologier finns tillgängliga, men med undantag för islam så är de flesta idag ganska tama.
Detta gäller även motståndsrörelsen mot wokeness. Problemet med denna är att det snarare handlar om vad man inte ska göra än vad man ska göra. Motståndet är defensivt, och även om vi motsätter oss de woka idealen så kommer vi inte med egna förslag. Vi vet inte vad vi vill ha, vi vet bara vad vi inte vill ha. Wokeness är inte en övertygande, inspirerande eller stark tro – det är bara att den vinner på walk-over.
Vad är lösningen? Att vi som samhälle hittar mer attraktiva ideal. Vi måste inte bara säga ”nej”, utan hitta något att säga ”ja” till. I slutändan så handlar detta problem om friheten. Frihet handlar ju om att låta folk göra sina egna val. Av det skälet så tvekar vi att säga till folk vad de ska göra. Vi säger till folk att göra vad de själva vill, när de i djupet av sina hjärtan vill göra det som är RÄTT. De vet egentligen att det är skillnad på vad de vill och vad som är rätt, så friheten duger inte ensam som meningsskapare. Det lämnar en tomhet efter sig. Denna tomhet sitter djupt i vårt samhällssystem, och är skälet till att ryktena om wokhetens död är överdrivna.
Men det finns ingen nödvändig koppling mellan frihet och tomhet. Det går alldeles utmärkt att säga till folk att de kan göra vad de vill, men samtidigt tillägga att det finns sådant de borde göra. Låt oss välja det rätta – men göra det frivilligt.
Vad är då det rätta? Det får bli en annan text för en annan dag.