Säga vad man vill om de gamla stalinisterna, men man visste åtminstone var man hade dem. Vänstern har förändrats. Kanske mindre folkmordsbenägen, men samtidigt mer inflytelserik och svårare att få grepp om. Detta skriver Tomas Brandberg.
En gång i tiden handlade vänsterpolitik om statens roll i samhällsekonomin, vem som skulle äga produktionsmedlen, social jämlikhet och så vidare. Som ett teoretiskt fundament fanns marxismen och dess olika versioner, som under 1900-talets gång muterade till en uppsjö mer eller mindre knasiga politiska rörelser.
Denna gammelvänster har styrt många länder, vilket har resulterat i diktatur, fattigdom, svält och politiskt förtryck på hela skalan upp till rena folkmord. I västerländska samhällen övergick den ekonomiska höger-vänster-konflikten med tiden i en diskussion om skattetryck snarare än ägande. Den diskussionen är (nästan) vid vägs ände eftersom ytterligare skattehöjningar i de flesta fall får negativa ekonomiska konsekvenser. Detta är förstås kontraproduktivt om syftet är att skapa utrymme för välfärd, en fungerande rättsstat, ett försvar och så vidare.
I modern tid har företrädare för Vänsterpartiet haft svårt att släppa sin beundran för Kuba och Venezuela och det finns faktiskt spillror kvar av gammelvänstern, som än idag står fast vid sitt stöd för Nordkorea och som uttrycker sig i försonliga ordalag om Stalin. Och det går att hitta studiecirklar om marxism om man anstränger sig. Detta är dock inget som intresserar den nya mainstreamvänstern – i praktiken ”vänstern” – som istället har hittat andra frågor att engagera sig i.
Länge var alla muslimers rätt att bosätta sig i Sverige en prioriterad fråga. Ordvalet ”alla” kan förefalla drastiskt, men under många år var det vänsterns narrativ att så många som möjligt skulle komma till Sverige från Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan. Trots socialdemokratins nyligen påkomna ambivalens i migrationsfrågor är vänstern och mångkulturen under överskådlig tid omöjliga att separera, helt enkelt eftersom den bidragsberoende mångkulturen utgör en nödvändig del av väljarunderlaget. Och det finns för övrigt en koppling till den gamla vänstern, som uppfann ett engagemang för tredje världen som ett sätt att lyfta fram globala orättvisor och skyla över egna misslyckanden.
Den traditionella vänstern var mycket skeptiskt inställd till homosexualitet och (exempelvis) under Fidel Castros regim på Kuba pågick ett omfattande förtryck av alla som uppfattades som sexuellt avvikande. Både höger och vänster har sedan dess moderniserats och numera tenderar vänsterns bokstavsramsa för olika sexuella läggningar att bli längre och längre, just nu gäller HBTQIA+. Det kan givetvis inte jämföras med Stalins terror, men det genererar byråkrati, kostsamma ”certifieringar” och riskerar att skapa förvirring hos osäkra individer.
Ett annat vänsterprojekt var det långsiktiga arbetet med att lägga ner kärnkraften. Efter en del kohandel med Centern och Miljöpartiet ledde detta till slut till att varannan svensk kärnkraftsreaktor ställdes av, en närmast obeskrivlig kapitalförstöring och sabotage av Sveriges system för elproduktion. Jag hävdar att skälen var helt irrationella och att diskussionen kan spåras tillbaka till hippierörelsens motstånd mot kärnvapen på 1970-talet, en väsentlig fas i vänsterns transformering från Stalinism till modern fluff-vänster.
Och så självklart. Klimatfrågan är närmast att betrakta som en schweizisk armékniv för vänsterrörelsen, den fyller många syften. I botten ligger vänsterns förakt för konsumtion och välstånd, som – anser jag – har vuxit fram ur vänsterns oförmåga att producera detta välstånd. Istället för att hylla kapitalismen som motor för tillväxt och välstånd så utmålas konsumtionen som ett existentiellt hot. Detta har på sätt och vis ersatt den gamla marxistiska profetian om kapitalismens sammanbrott och krav på ett nytt ekonomiskt system. Vi vet ju att klimatsatsningar bekostas av skattebetalarna, göder byråkratin och ökar det politiska inflytandet över individer och hela ekonomin. Detta kan förklara varför vänstern sväljer att riskkapitalister och bidragsentreprenörer får sin beskärda del av alla klimatpengar som är omlopp. Staten och kapitalet…
Jag behöver kanske inte påpeka att vänsterns hjärtefrågor spretar och bär på inneboende konflikter. Klimatfanatismen är ju lite svår att kombinera med det militanta motståndet mot kärnkraft. Mångkulturen, alliansen med muslimer och den överslätande attityden gentemot islamismen rimmar ganska illa med engagemanget för homosexuellas rättigheter.
Går man till ytterligheterna blir det förstås parodiskt. ”Queers for Palestine” är alltså en organisation som finns på riktigt, trots att Gaza styrs i en anda av extrem homofobi. En bredare fråga är vänsterns inställning till multikultur och jämställdhet och deras företrädares tendens att blunda för migrationsrelaterad sexualbrottslighet och hederskultur.
Den ”moderna”, radikala vänstern styr inga länder i västvärlden och har ingen förmåga att göra det. Men det är ändå en kraft att räkna med, givet potentialen att påverka socialdemokrater och liberaler, samt infiltrera samhällets institutioner. Drivkrafterna verkar vara en komplex historia, en blandning av vanföreställningar, makthunger och känslosvall. En fråga som återkommer är dock finansiering, resurser att leka politik på andras bekostnad. Etablissemanget brukar kunna köpa lite välvilja genom att finansiera aktivisternas organisationer. I typiska fall är det inga enorma summor, men det blir lite bisarrt när samhället bygger allianser med aktivister som egentligen är emot samhället.
På sätt och vis var den gamla vänstern lättare att få grepp om – öppet antidemokratisk, folkmordsbenägen och ekonomiskt totalt inkompetent. Den nya vänstern är av olika anledningar besvärligare att handskas med, bättre på att samverka med media, staten och kapitalet. Men det förblir en viktig uppgift för alla som vill samhället väl.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna