”Det kommer aldrig att ske”, brukar vara en stående invändning när Socialdemokraterna och Magdalena Andersson talar om sitt mål att utsatta områden ska försvinna genom tvångsförflyttningar. ”Man kan inte tvinga människor att flytta”, är en annan. Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Då underskattar man Socialdemokraternas kraft och partiets sociala (läs socialistiska) ingenjörskonst.
När blandningen ska ske och hur lång tid det kommer att ta vill Magdalena Andersson inte säga. Men planen är att befolkningen ska blandas i en ”skala som aldrig tidigare har setts”.
Med tanke på att kommunerna har självbestämmanderätt kommer förflyttningarna att ske ganska omgående i kommuner där Socialdemokraterna styr. I Malmö har sossarna redan påbörjat projektet. I det tidigare fashionabla Limhamn har S-styret tryckt in hyresfastigheter dit personer som lever på socialbidrag har flyttat. ”Rosengård by the Sea” är numera det allmänt vedertagna begreppet för området. Här bor alltså, sida vid sida, de som jobbar, sparar och har höga bostadslån med de som hänger omkring på dagarna och lever på andra – en blandning som Magdalena Andersson anser är eftersträvansvärd och som ska lösa problemen kring alla de samhällsbetungande följdeffekterna av deras mångåriga migrationspolitik.
Socialdemokraterna är varken ett dynamiskt eller pragmatiskt parti. Eftertänksamheten hos dem är obefintlig. Konsekvensanalyserna likaså. Så även känslan för och värnandet om det som är bra, sunt och kraftfullt i det svenska samhället. Istället är partiet ideologiskt drivet och toppstyrt. Säger ledningen att det är blandad befolkning som gäller för att ”vi kan inte acceptera att det ser ut som det gör i Sverige”, som Magdalena Andersson uttrycker det, så blir det så.
Närmast till hands att kopiera Malmö och genomföra dessa omflyttningar är Stockholm och Göteborg som båda styrs av Socialdemokraterna. Dessa städer har en stor andel utrikesfödda, ungefär en tredjedel av befolkningen och flera utanförskapsområden.
Samma sak gäller för mindre S-kommuner som Sandviken, Botkyrka, Södertälje, Örebro, Eskilstuna med flera. Även de har hög andel invandrare, hög arbetslöshet och utanförskapsområden. Ute i landet kommer införandet av den socialistiska ingenjörskonsten att få stark uppbackning av S-topparna i huvudstaden. Morötter och karriärsförflyttningar kommer att utlovas. Ryggdunkarna kommer att vara många. Incitamenten för att landsortsossarna ska göra som de blir tillsagda kommer att vara flera och lockande.
I en av Socialdemokraternas rapporter nämns att det handlar om 42 procent som måste flyttas. Beräkningar på utanförskapet som SCB och Boverket har gjort anger att det bor cirka 710 000 personer i totalt 180 områden i sammanlagt 66 kommuner. Det betyder att Socialdemokraterna vill att närmare 300 000 personer ska flyttas till områden som fortfarande bedöms som lugna, säkra och trygga, och där mestadels svenskar bor. Med andra ord vill S kunna garantera åtminstone en gängkriminell unge i varje svensk skolklass. Ingen svensk ska komma undan.
Socialdemokraterna styr i 169 av Sveriges 290 kommuner. Vill man slippa bli verktyg för S tvångsintegration gör man klokast i att flytta till en borgerlig kommun och rösta på ett parti som inte vill ägna sig åt att flytta runt människor som en person som plockar runt bland utslitna prylar på loppis.
Så småningom kommer S att försöka ändra lagstiftningen så att även icke S-styrda kommuner ska tvingas genomföra dessa socialistiska tvångsförflyttningar. Men till en början är det framför allt de skötsamma, hårt arbetande medborgarna i landets S-kommuner som lever farligast.