Det verkar ha sjunkit in att Sveriges sociala skyddsnät har en hel del problem. Miljarder kronor betalas ut till hundratusentals som inte har rätt till pengarna. Men inte ens toppolitikerna verkar ha koll på socialtjänsten, skriver den före detta socialsekreteraren Birgitta Sparf.
Ibland blir jag mörkrädd när jag lyssnar på våra politiker och undrar vilken verklighet de lever i. Inte i samma som jag, kan jag konstatera. Igår och idag har långtidsarbetslösa invandrare varit på tapeten i radion. Från onsdagens P1 Morgon:
”Att lära sig svenska är en avgörande faktor för invandrade personer att ta sig in på arbetsmarknaden i Sverige. Men vad ska samhället göra för den gruppen långtidsarbetslösa som inte knäcker språkkoden? Hör debatt mellan Mats Persson, arbetsmarknads- och integrationsminister och Ardalan Shekarabi, Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesperson.”
Katarina Gunnarsson gjorde i tisdags ett reportage från Arbetsförmedlingen i Eskilstuna där situationen är mörk i stans fem utanförskapsområden. Fem, i Eskilstuna. Det säger väl allt. I Gunnarssons reportage kan vi bland annat höra:
”En av dem som ingår i gruppen är långtidsarbetslöse Ali. Han har under 16 år i Sverige hoppat av sju olika praktikplatser och flera SFI-kurser. Och han har haft två egna speciella coacher. Ändå har han alltid återgått till långtidsarbetslöshet. Varför? Jag möter Ali med en tolk i ett kalt rum på Arbetsförmedlingen.”
Det är detta som Persson och Shekarabi ska diskutera. Och genast börjar missuppfattningar och direkta felaktigheter att hagla i studion från dessa två toppolitiker.
Först kommer det ständiga och felaktiga påståendet ”Man kan gå arbetslös i upp till 20 år i Sverige”. Vad då ”Upp till 20 år”? Vad tror de händer när 20 år passerat? Får alla jobb då helt plötsligt och lär sig svenska, eller vad?
Den bistra sanningen är att man kan flytta till Sverige och leva hela livet här utan att någonsin ha ett arbete, eller bara ha tillfälliga korta projektanställningar för att därefter återgå till socialtjänsten och behaglig sysslolöshet, försörjd av oss andra som tyvärr måste arbeta.
Flyttade man hit från Mellanöstern 1980 och fortfarande inte arbetar har man alltså varit här i 45 år, inte 20 år som tycks vara nån påhittad magisk gräns för alla som diskuterar dessa frågor. Jag har i mitt arbete med socialbidrag haft mängder av såna klienter.
Persson säger: ”Man ska inte kunna uppbära bidrag år efter år utan att några krav ställs på aktivitet”. Han är arbetsmarknads- och integrationsminister men känner alltså inte till att krav på aktivitet redan är tydligt inskrivna i socialtjänstlagen från 1982. Följer man inte handlingsplanen blir det avslag på ansökan, rakt av.
Vidare undrar jag vad han menar med ”Man ska inte kunna”? Uppenbarligen så kan man ju det, och har kunnat i mer än 40 års tid.
Persson säger också att ”människor flyttas runt mellan olika bidragssystem”, vilket också är fel i de allra flesta fall. En invandrare som aldrig jobbat är enbart hänvisad till socialbidrag, inget annat. Möjligen kan något statligt aktivitetsstöd kopplas in om man deltar i ett av de många sysselsättningsprojekt som Arbetsförmedlingen sysslar med, med de upphör när insatsen upphör och man är tillbaka hos socialtjänsten igen.
Ett undantag är föräldrapenningen som utbetalas på grundnivå till alla folkbokförda i Sverige, vilket inneburit en ren katastrof med stora barnaskaror i utanförskapsområdena som växer upp utan någon som helst förankring i det svenska samhället och den svenska kulturen.
Hur har då Ali överlevt sina 16 år som arbetslös i Sverige? Jag ser två förklaringar. Han klagar själv över att han ”mår dåligt” och räknar upp alla släktingar som dödats i hemlandet. Jaha? Ger alltså motgångar och hemska händelser i hemlandet automatiskt arbetsbefrielse i Sverige?
Nej, naturligtvis inte. Men Ali kan runda socialtjänstlagen genom att trolla fram ett läkarintyg som säger ”Psykisk insufficiens. Vila ut” eller något annat fluffigt. Rätt till sjukpenning från Försäkringskassan har inte Ali eftersom han inte arbetat i tillräcklig utsträckning för att få en sjukpenninggrundande inkomst. Han är fortfarande hänvisad till socialbidraget.
Då ska man som socialsekreterare inleda ett tidskrävande samarbete med läkaren och sjukvården som inte leder någonstans alls. Och under tiden är vi tvingade att betala ut pengar, trots att vi vet att ”sjukdomen” i många fall är en ren bluff.
En annan förklaring är att socialtjänstlagen inte följs. Jag har haft mängder av uppdrag i olika kommuner där pengar glatt betalats ut månad efter månad, år efter år till människor som inte är berättigade till en enda krona. Detta beror på brist på kvalificerad personal, hög personalomsättning, ren okunskap och/eller kanske även bekvämlighet.
Shekarabi kommer med ett mycket märkligt påstående när han säger att ”Man är förbjuden att utbilda sig när man går på försörjningsstöd”, vilket alltså är ett finare ord för socialbidrag. Han upprepar detta flera gånger: ”Det finns ett uttalat utbildningsförbud!” och eldar upp sig riktigt ordentligt.
Jag måste erkänna att jag under alla mina år som socialsekreterare aldrig hört talas om något utbildningsförbud. Eftersom både Shekarabi och Persson är lika okunniga om socialtjänsten får detta tyvärr stå oemotsagt.
Det står självfallet var och en helt fritt att ta studielån och utbilda sig bäst man vill. På högskolan under sex års heltidsstudier. På gymnasienivå 80 eller 120 veckor, beroende på tidigare utbildning. Detta gäller även socialbidragstagare.
Vad Shekarabi menar är naturligtvis att man ska få studera med bibehållet socialbidrag. Vilket innebär att alla som arbetar ska alltså inte bara betala tillbaka sina egna studielån och försörja sig själva, de ska även betala för Ali och alla hans kamraters utbildning och uppehälle under tiden. Så att det blir ”rättvist”. En perfekt lösning för en totalt vrickad och socialistiskt sinnad socialdemokrat.
Arbetslöse Ali säger själv till Gunnarsson, öppet och ärligt med tolk, att han inte har haft något större intresse av att lära sig svenska. Nej, tacka fan för det.
Det finns hur många Alis som helst i Sverige idag som inte är så värst intresserade av någon integration. En kvinna som arbetar på Eskilstunas Arbetsförmedling säger rent ut att många helt enkelt inte vill arbeta, vilket jag tackar henne för.
Många invandrare från främst Mellanöstern och Afrika vill inte arbeta eftersom de har ett val. De kan istället välja ett behagligt liv utan stress och tidiga mornar, försörjda av oss andra. Även ett sånt liv kräver ett visst mått av ansträngning men insatserna är minimala, det är värt det lilla besväret.
Eskilstuna stad har cirka 70 000 invånare. I denna lilla stad finns det alltså hela fem utanförskapsområden befolkade av invandrare med skyhög arbetslöshet. Situationen är liknande i varje mellanstor svensk stad idag. Och detta ska våra okunniga politiker, som skapat denna totala katastrof, nu lösa.
Jag är inte skyldig att komma med någon lösning eftersom jag sedan tidigt 90-tal vetat att denna massinvandring från helt inkompatibla kulturer i MENA kommer att sluta i ren och skär förskräckelse.
Men jag ser ändå en möjlig dellösning och det är att omedelbart börja fasa ut rätten till socialbidrag och samtliga barnrelaterade bidrag från Försäkringskassan, vilket kan ske under ett par år. Då tror jag vi får fart på både integrationen och återvandringen som man pratar mycket om nu.
Men sker inte detta kommer ingenting att hända, problemen kommer bara att växa och bli ännu värre.
Vi är inte ett dugg hjälpta av (o)kvalificerade struntpratare som Shekarabi, Persson och alla andra politiker som inte har en aning om hur de ska lösa ”integrationen”. Vi sitter riktigt illa till, vågar jag påstå.
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare.
Följ Birgitta på Facebook HÄR.