Mellan 2011 och 2015 drabbades Sveriges styrande elit av en invandringspolitisk masshysteri. Detta var en obehaglig tid i svensk historia, som vi ännu inte har gjort upp med. Detta skriver Sverigedemokraternas Tomas Brandberg.
Åren 2014 och 2015 går till historien som en helt galen tid i svensk modern historia. Debatten kring migration och integration hade varit skruvad under decennier, men det var under den här perioden som vansinnet bredde ut sig på riktigt. De flesta vuxna borde inte ha några problem att komma ihåg detta, men ändå känns det som att en slöja av glömska håller på att lägga sig över den här episoden, som om den inte hade inträffat. Framför allt vill ingen ta ansvar.
En konstant hög asylrelaterad migration accelererade efter Fredrik Reinfeldts och Alliansregeringens så kallade migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet i mars 2011. Ryktet spred sig om ett land i norra Europa där man kunde kringgå i de asylregler som eventuellt fortfarande gällde. Identitetshandlingar skulle man helst inte ha med sig och långtgående rättigheter gällde även för dem som trots allt behövde vistas i landet illegalt.
Under de två åren 2014 och 2015 anlände ungefär en kvarts miljon migranter till Sverige, många med uppdiktade identiteter och obefintliga eller tveksamma asylskäl. I deras kölvatten följde under de kommande åren deras anhöriga som också räknas i hundratusental. Nu består över 20 procent av befolkningen av utlandsfödda, men siffran blir högre om man inkluderar de med utländsk bakgrund. Detta är en mycket stor förändring som har skett på kort tid.
Det är självklart inget fel i sig att vara utlandsfödd, men vi kan konstatera att en stor del av den demografiska chocken bestod av fel människor som kom hit av fel anledningar. Och vi ser detta nu i form av kulturell splittring, radikal islamism, social misär, grov kriminalitet och strukturella kostnader på flera procent av BNP.
Men åter till vad som pågick för tio år sedan. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna omfamnade den exceptionellt höga asylmigrationen. Socialdemokraterna har i efterhand försökt skriva om historien, men deras oppositionspolitik när det begav sig bestod i att kritisera Alliansen för att den inte var tillräckligt migrationsliberal. När de tog över makten 2014 fullföljde de Alliansens politik och försvarade den frenetiskt under mer än ett år.
Denna politik bedrevs inte i ett vakuum, och ett oerhört ansvar vilar på journalistkåren. En mätning som utfördes på Göteborgs Universitet och som publicerades 2012 var vid den här tiden relevant och aktuell. Journalistkåren hade en total slagsida åt den rödgrönliberala sidan och på Sveriges radio och Sveriges television hade Miljöpartiet fascinerande nog egen majoritet. Men även ”borgerliga” tidningar slöt upp bakom den ultraliberala asylpolitiken.
Parallellt med att asylpolitiken gick över styr var media upptagna med sin jakt på rasister! Dem kunde man förstås hitta på nätet, där frustrerade medborgare uttryckte sin sorg över samhällsutvecklingen, inte alltid med lämpliga ordval. Det media ägnade mindre uppmärksamhet var hur asylsystemet missbrukades i massiv skala, det är inte överdrivet att tala om en mörkläggning.
En uppdiktad krönika i DN pekade felaktigt ut brandmännen i Boden som skyldiga till vuxenmobbning av en man med invandrarbakgrund. Samma tidning refererade en undermålig rapport som visade att ”Sandviken tjänar över 500 miljoner kronor årligen på de utlandsfödda personer som bor i kommunen”. Detta var bara en liten, liten del i en enorm påverkansoperation där opinionen till varje pris skulle manipuleras att tro det massiva inflödet av asylmigranter var en ekonomisk vinstaffär.
Politiken uttryckte samma förhoppning. Alliansens integrationsminister Erik Ullenhag ansåg att ”på längre sikt är det bra för ett land att ta emot flyktingar”, men hänvisning till ekonomin. Detta var förstås galenskap, men en mainstreamuppfattning inom politik, media, akademi och myndigheter. Sammantaget ett exempel på grupptänk, en neuros och kejsarens-nya-kläder. Många tänkande människor insåg förstås på ett ungefär hur det var ställt, men vågade av olika skäl inte säga det högt. Det normala hade blivit extremt och det extrema hade blivit normalt – det var verkligen en obehaglig tid.
Det värsta var hur oliktänkande behandlades. Självklart var det högre i tak inom vissa kretsar, men i offentligheten – även på många arbetsplatser – var det riskfyllt att uttrycka kritik mot maktens uppfattningar. Karriärer stoppades, kontrakt förlängdes inte och så vidare. Och självklart sågs det inte med blida ögon om man engagerade sig i det enda migrationskritiska riksdagspartiet, Sverigedemokraterna. Här och där fanns till råga på allt självutnämnda inkvisitorer som var beredda att ta itu med oliktänkande arbetskamrater, släktingar och till och med nära anhöriga. Familjeband bröts, vänskaper sades upp och som vi alla vet är stämningen förgiftad än idag. När makten har haft fel är den som hade rätt ofta obekväm.
Hösten 2015 gick Sverige slutligen totalt i spinn. Inför helt ohanterliga migrationstal på flera tusen i veckan vägrade ledande politiker att se sanningen i vitögat. ”Mitt Europa bygger inga murar …” skanderade dåvarande statsminister Stefan Löfven på Medborgarplatsen, vilket gick ut på att fler länder än Sverige skulle locka till sig asylmigranter. Hela det felprogrammerade etablissemanget hade gjort karriär på att hylla mångkulturen och kunde inte tänka om utan vidare. I Sveriges radio P1 satt migrationsminister Morgan Johansson och försvarade de öppna gränserna och var mest intresserad av att med lagstiftning tvinga fler kommuner att hjälpa till.
Den 6 september 2015 kom ett ganska apart ”upprop” i DN, där hundra kända svenskar återigen uttalade sig mot rasism. Det underliggande budskapet i den givna situationen var att invandringspolitiken inte behövde kommenteras ytterligare, men att eventuella problem i första hand skulle tillskrivas de stygga rasisterna, vilka de nu var. Utöver the usual suspects i form av kulturarbetare och idrottsstjärnor återfanns bland andra statsministern, ”oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra, Carl Bildt och tongivande representanter för familjen Wallenberg.
Och som kronan på verket; ”Sverige tillsammans”, ett jippo utan dess like på Münchenbryggeriet i oktober samma höst. Regeringen hade bjudit in Kungaparet, Abba-Benny, ärkebiskopen och diverse andra celebriteter, som bokstavligen fick lyssna på hallelujasång och mer eller mindre subtila hyllningar till mångkultur och det pågående asylhaveriet.
Ett fåtal veckor senare ändrades politiken tvärt, gränserna stängdes och de asylanter som sålt sina hem för att betala flyktingsmugglare och riskerat sina liv på Medelhavet fick en dörr smälld rakt i ansiktet. En av godhetens baksidor, eller hur man nu ska uttrycka det. Vice Statsminister, miljöpartisten Åsa Romson, som hade satsat all sin politiska prestige på öppna gränser, stod och grät under sin egen presskonferens.
Min avsikt är inte att trakassera Åsa Romson nu nästan tio år senare, men hennes tårar får symbolisera den svenska naiviteten och dess brutala krock med verkligheten. Till saken hör att Miljöpartiet hade haft synnerligen hög svansföring i de här frågorna och pekade mer än gärna finger åt kritiker. Kritikerna som alltså fick rätt.
Det som har ägt rum sedan dess är en reträtt från det kaos som var tingens ordning fram till november 2015. Många kappor har vänt sig i vinden, men det mest anmärkningsvärda är socialdemokraternas påstående att man alltid stått för en stram migrationspolitik. Det är alltså inte sant.
Den här tiden behöver studeras mer noggrant och i synnerhet behöver vi förstå hur svensk offentlighet och i synnerhet svenska media hanterade Sverigedemokraterna intåg i riksdagen 2010. Det var då politiken började förlora kontrollen på riktigt.
Man kan förstås tycka att Sverige mår bäst av att vara en världsstat utan svenska normer och där etniska enklaver breder ut sig och tar allt större plats, både bokstavligen och bildligen. Men de flesta ville nog inte det, utan hukade bara i stormen, de såg om sitt hus och valde av ren självbevarelsedrift att inte sticka ut, att inte protestera.
Själv tycker jag inte att Sverige har gjort upp ordentligt med det här kapitlet i vår moderna historia. Och många av de skyldiga sitter fascinerande nog kvar på sina höga hästar än idag.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna
