Nu inför president Trump inreseförbud till USA för 12 länder – primärt länder i Afrika och Mellanöstern. ”Vi tänker inte välkomna människor från länder som vill skada oss”, säger han i ett inlägg på X.
Ironiskt nog, eller snarare chockerande, finns flera av de länder som Sverige tagit emot flest asylsökande från med på Trumps lista. Afghanistan, Eritrea, Somalia och Iran beläggs med inreseförbud – samma länder som toppar statistiken bland asylsökande i Sverige. Afghanistan har varit bland de största grupperna asylsökande till Sverige, tillsammans med Syrien som ofta legat i topp (med undantag för Ukraina 2022).
Trumps beslut ställer två givna följdfrågor:
1. Varför förs inte liknande resonemang i Sverige? Ska vi verkligen ta emot personer från länder som inte vill oss väl – är inte det en relevant fråga i ett civiliserat land? Det motsatta skulle kunna uppfattas som korkat. Eller som socialdemokrater skulle ha uttryckt sig; naivt. Där vill man inte vara.
2. Vad kommer det amerikanska inreseförbudet att innebära för Sverige och EU? Det kommer såklart att öka trycket. Hur ser man på det, och vad innebär det på sikt – förutom att hotbilden ökar (än mer) när en stor grupp människor från icke-demokratiska länder med väsensskilda kulturer söker sig till Europa? Kan det i sin tur innebära att vår mildhet blir vår nackdel gentemot USA? Riskerar vi också inreseförbud om amerikanska myndigheter bedömer att vi har dålig kontroll över våra gränser och att vi inte värnar om vår inre säkerhet?
Trumps motivering för inreseförbudet bekräftar hans uttalande om att inte välkomna människor från länder ”som vill skada oss”. Gällande Afghanistan pekar han särskilt på Taliban-styret som han menar saknar en kompetent och samarbetsvillig central myndighet, men också på att många som fått avslag på asylansökan och blir utvisade avviker. Samma problematik återfinns i Sverige. Sedan 2014 har över 50 000 från Afghanistan sökt asyl i Sverige. Vissa har fått stanna (48% år 2022), medan andra fått avslag men ändå inte utvisats eftersom man hävdat verkställighetshinder. Hur många som avviker är oklart, men det frivilliga återvändandet är lågt bland personer från de länder som flest asylsökande kommer ifrån.
Trump för ett liknande resonemang gällande Iran. Han motiverar inreseförbudet från Iran med att landet sponsrar terrorism, vilket Iran förnekar, och att de understöder Hamas och Hezbollah samt underlåter att samarbeta med USA i en rad viktiga säkerhetsfrågor. Samma argumentation för Trump gällande Somalia som han kallar för ”terrorist safe haven”, en fristad för terrorister.
I urminnestider har vi i Sverige och i Europa byggt stadsmurar och vallgravar. Vi har haft grindvakter och spejare i torn som tittat ut över nejden för att varna bybefolkningen för inkräktare eller främlingar. Vi har haft hornblåsare och trumpetare som signalerat vid fara. Vi har alltid varit på vår vakt. Det var så vi byggde våra samhällen starkare – genom att värna om tryggheten och låta tilliten växa organiskt.
Men sedan en tid tillbaka har vi alltmer frångått denna naturliga instinkt. Vi vill knappt tro att det finns några faror, eller att det kan finnas människor som vill oss illa. Istället tror vi att alla människor är goda. Därför har asylrätten kommit att bli helig – så pass helig att även när den utnyttjas i megastor skala, vilket har skett under de senaste två decennierna, riskerar den att vara grogrund till att äventyra hela vår egen inre säkerhet. Men det får vi liksom ta, tycks många tänka, fast man vet att flera av dessa länder som asylsökande härstammar från har en stark och tydlig terrorkoppling.
Trump har en annan filosofi. Dels prioriterar han sitt eget land. Det viktigaste för honom är hans landsmäns säkerhet, inte andra länders människors säkerhet. Och dels tror han inte att alla människor är snälla. Därför bygger han nu sin grindstuga, och rustar sina vakter.
Vem som får rätt, och vem som står sig starkast, Europa eller USA, får framtiden utvisa. Men historien brukar upprepa sig. Att sakna kritiskt tänkande, att vara naiv och att tro gott om alla, har aldrig varit en framgångsrik överlevnadsstrategi för mänskligheten. Det är den förmodligen inte denna gång heller.