Något är ruttet i litteraturens Sverige. Särskilt poesin är i dåligt skick, nedtyngd av själlösa språkmaterialister. Detta skriver författaren Jeremiah Karlsson.
Det händer att jag kastar vatten på kultureliten i Sverige med förhoppning om en mer blomstrande framtid. Elitkritik är numera en tjatig genre, men jag älskar kultur och tycker att kulturproduktionen i Sverige behöver bli intressantare. Romanerna är ofta mediokra. Svensk film har jag slutat titta på. Poesin är död.
Jag talar generellt. Lysande undantag kan man ju hitta. Men enligt min mening borde fler poeter bli politiska teoretiker istället. Eller göra som Alexander Bard och bara kalla sig filosofer. Johan Jönsson exempelvis, en språkmaterialistisk poet och tänkare som har mycket vettigt att säga om vårt samhälle. Jag lyssnar med behållning på intervjuer med honom. Men hans poesi är så odräglig att jag nästan har övergett den gamla glada trossatsen om att “allt kan vara poesi”.
Här tänkte jag citera ur hans “Marginalia/Xterminalia” (2019) men efter en stunds letande i bokhyllan minns jag plötsligt att jag slängde de böckerna i senaste flytten – trots att vi flyttade till ett större ställe. Det jag minns är hur repetitivt det var. Hur akademisk och teoretisk poesin lät. Det är poesi som får mig att ”ställa frågor”. Mest frågor om vad som är fel med svensk poesi.
Språkmaterialismen rymmer en stor del av svaret på den frågan. “Språkmaterialism” är egentligen ett skällsord men beskriver en poesi som jobbar med språket som material och med dess performativa funktion. Alltså hur våra satser skapar den sociala verkligheten. Hur språket låter, känns och fungerar är intressantare än språkets mening för språkmaterialismen. Fraser som vi använder i vardagen är till stor del oreflekterade men kan i poesin visa sig innehålla intressanta innebörder. Språkmaterialistisk poesi använder ofta fragmentering. Den leker med syntax och grammatik. Språkets ljud och rytm blir viktigt. Det liknar ibland hypnos.
Själv anser jag att en långt driven språkmaterialism riskerar att döda poesin. Men det hindrar den inte från att vara levande i det svenska kulturlivet där flera uppburna poeter kan beskrivas som språkmaterialister: Katarina Frostensson, UKON, Aase Berg med flera.
Om man vill vara snäll med språkmaterialismen kan man säga att den framstår som korrekt. Man frestas säga kunskapsbaserad. Den följer en poetik som är rationell och följdriktig. Poesin följer nämligen av en större utveckling i idéhistorien där Stora berättelser, Mening, stabila jag och det borgerliga subjektet har blivit grundfalska föreställningar. Språkmaterialismen är besläktad med poststrukturalismen.
Johan Jönsson kan således beskrivas som “en poet som gör uppror mot såväl senkapitalismen som samtidens krav på relevans och kontext”, enligt Jens Liljestrand på Expressen. Det låter intressant såklart, men trots att jag har försökt finner jag ingenting tilltalande i Johan Jönssons poesi. Ingen tillförsel av poetiskt värde. Det är false flag-poesi.
En av samtidens mest provocerande kulturpersoner är poeten Elis Monteverde Burrau. Han är emblematisk för bottenläget i samtida litteratur. Min tes är att om han hade skrivit som han gör, men varit bosatt i Markaryd eller Strömsnäsbruk, så hade han aldrig blivit utgiven. Han belyser alltså den strukturella orättvisan i kulturlandskapet. Vikten av att nätverka. Att bo på rätt ställe. Vikten av kulturellt kapital. Talang är en bisak. Att ha något att säga är en ännu större bisak.
I “Karismasamhället – en roman” (2018) är självmedvetandet drivet till sin spets. Formuleringarna är allt, men karaktärerna själva verkar så uppluckrade att man undrar vad självmedvetande egentligen är. Andreas Holmström skriver i en recension i Ny tid om romanen: ”Konsten har bara en uppgift som fernissa. Att synas och höras är av största vikt och bokens karaktärer är helt upptagna med att se sig själva. Det är fullkomligt odrägligt. (…) Om jag vaknade på den ena sidan så skulle jag säga att den måste vara ett skämt, ett avtryck lika tomt som det samhälle som har skapat den.”
Spännande, ung litteratur. Men har författaren något väsentligt att säga? Nej. Och han behöver ju inte ha det heller.
Diktsamlingen “6 juni och solen” (2021) består av något slags ordvitsar. Men utan vits. Jag finner inget tankeinnehåll. Ingen känsla heller. Jag läser tiotals sidor utan att det ger mig någonting för själen. Som denna dikt:
mitt vatten ska koka
mer än ditt vatten
det är viktigt för mig
på ett sublimt vis:
en negativ magi eller
en inverterad sadism
eller en ängel som bär
sig själv och sin slapstick
en bedårande missunnsamhet
en frihetsberövad men ack
så tolerant hybrid
det kokar länge
det kokar bort
ära i all ära, men
testa skam.
För mig är detta ett typexempel på död poesi.
Mina tankar går till en annan bok, “Nonsensprinsessans dagbok” (2018) av Isabella Nilsson, som gav mig samma känsla. Sida efter sida av fyndiga, formuleringsglada tankeflykter. Men hos Isabella Nilsson fanns det åtminstone en fond av mörker, en tyngd som man kunde väga i handen.
Jag kallade Elis Monteverde Burrau provokativ. Jag finner det nämligen provocerande att han upptar platsen författare och därmed snor syre från röster som har något att säga. Ja, skogar skövlas för denna intetsägande och meningslösa slacker-litteratur, för att låta melodramatisk. Men det är allvarligt menat. Något har gått rejält fel i Sverige när den här poesin publiceras på stora förlag.
“Språkmaterialismen är inte allt som finns i den svenska poesin” kanske någon nu invänder. Det är sant. Men hur rik utgivningen av svensk poesi än är så är det likväl något allvarligt fel på den. Jag skulle kunna rada upp namn på hyllade poeter. Det mesta är lika dött.
Den enda jag ser upp till av de svenska nu levande poeterna är Bruno K Öijer. Han är poet till skillnad mot de som bara intellektualiserar och skriver radbrutet. Öijer drar fulla hus. Dels för att han är spännande och suggestiv, som sprungen ur en förfluten tradition. Men konkurrenterna är också väldigt undermåliga.
Jag ska vara självkritisk nu. Inte kritisk mot att jag vill ha bättre litteratur utan mot att jag kanske kräver något som inte kan finnas. Lite som att kräva medelhavsklimat i det kalla Norden. För kanske är jag naiv i mina alltför höga förväntningar på den svenska poesin och den samtida litteraturen i stort. Jag tänker dels på hur konsten finansieras samt på det ideologiska tryck man tvingas kröka rygg inför i Sverige. Jag tänker också på poeter och författare som jag själv har umgåtts med genom åren. Många passar inte in på andra sociala fält. Passar inte in i arbetslivet. De hatar kapitalismen som inte värdesätter deras kreativa talang vilket nog leder till att man drar vissa kulturskymningsslutsatser. Det vore i alla fall inte konstigt. Varken folk eller marknad värdesätter deras alster. Man har bara en outsiderposition att ofrivilligt men tappert axla.
Jag tänker också på boken “Varför alla hatar poesi” (2017) av Ben Lerner. Poesihat beror på att poesin väcker våra ideal till liv. Vi hatar poesin eftersom den aldrig lever upp till våra förhoppningar. Det är sant. Det känner jag när jag skriver själv och när jag kritiserar andra poeter. Den som axlar rollen som poet i vår samtid ger sig in på narrens vägar. I alla fall för många utomstående. Poeten kan inte annat än misslyckas.
Med den här texten har jag kanske också visat att språkmaterialismen utför något med läsaren. Jag själv blir nämligen bedrövad. Det är en hemsk, materialistisk värld som poeterna tvingas så sina ord i.
En betungande andlig klimatkris.
Poeterna brukade hjälpa oss att uthärda tillvaron på den grymma jorden. I Sverige är det tvärtom. Poeterna strör ut giftet i marken.
Jeremiah Karlsson
Socionom, litteraturvetare och skönlitterär författare