Miljöpartiets Daniel Helldén uttalade sig nyligen om partiets nya invandringspolitik. Eller mer precist, partiets gamla och helt oförändrade invandringspolitik – ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”. Eller som Daniel Helldén själv uttryckte det: ”Vi anser ju att asylrätten är helig. Det är en mänsklig rättighet”. Detta skär sig med Magdalena Anderssons försök att lura i folk att Socialdemokraterna är för en restriktiv invandringspolitik, och dessutom alltid har varit det.
Uttalandet har fått vissa på högerkanten att hurra och undra om Miljöpartiet spräckt vänsterblockets enighet och därmed kostat Magdalena Andersson valet. Jag hoppas det stämmer. Men det tror jag inte.
Nog kan vänstern förlora röster på grund av Miljöpartiets uppror, men man kan ju vinna trots det. Särskilt om tillräckligt många väljare tar Magdalena Andersson löften på allvar. Hur konstigt det än låter så har Magdalena Andersson högst förtroendesiffror av alla partiledare.
Detta är det uråldriga och olösliga problemet med dubbla budskap. Skadar man sitt förtroende, eller vinner man röster både från de som vill ha mer och de som vill ha mindre invandring? Vissa kommer att rösta på Socialdemokraterna för att de tror att Socialdemokraterna kommer att tygla Miljöpartiet, medan andra kommer att rösta på Miljöpartiet för att de tror att Miljöpartiet kommer att tygla Socialdemokraterna. På så vis kan vänstern både ha kvar tårtan och äta den.
Magdalena Andersson har två mål. Hon måste hålla ihop sin koalition, vilket kräver slapp invandringspolitik, och hon måste vinna väljare, vilket kräver strikt invandringspolitik. Lösningen är, för att använda ett skällsord som är populärt på vänsterkanten, ”populism”.
Det kan fungera. Åtminstone fram till dess att man måste framföra en riktig politik. Att säga emot sig själv är lätt, men det går inte att handla emot sig själv. Tiotusenkronorsfrågan är alltså vilken politik den alltför sannolika framtida S-regeringen kommer att föra år 2026. Förr eller senare måste man välja mellan massinvandring och restriktioner, mellan katastrof och ansvar.
Eller måste man verkligen det? En möjlighet är att man helt enkelt skjuter frågan framför sig, och nöjer sig med minimala och mestadels kosmetiska förändringar i migrationspolitiken. Detta skulle innebära att man fortsatte Tidöpartiernas nuvarande migrationspolitik. Givet att denna inte börjar visa bättre resultat än den gjort hittills så innebär det fortsatt massinvandring.
Detta skulle ge både miljöpartister och socialdemokrater en möjlighet att hävda att de segrat. Miljöpartiet kan göra det eftersom massinvandringen fortsätter, och Socialdemokraterna för att massinvandringstakten minskat. Med tanke på hur massiv invandringen har varit de senaste åren så skulle även en invandring på 50 000 per år framstå som låg, även om den hade varit chockerande för 30 år sedan.
”Men har inte Socialdemokraterna förändrats? Har de inte insett hur katastrofal massinvandringen varit för Sverige?”
Det är gulligt – O påhittade samtalspartner jag använder för att göra en poäng – att du tror att Socialdemokraterna bryr sig om Sverige. Socialdemokraterna bryr sig bara om Socialdemokraterna. De har inte alls förändrats, utan har samma mål nu som alltid: MAKTEN.
Det handlar inte om att man ”insett” att massinvandringen är katastrofal för Sverige. Det har man insett länge, sannolikt redan innan den ens började. Stefan Löfven bevingade ord om att ”vi såg det inte komma” används ofta som ett bevis för hans och vänsterns dumhet. Det är för snällt. Sanningen är att han och de flesta högt uppsatta Socialdemokrater mycket väl såg det komma. Det var bara att de valde att inte göra något åt det eftersom de ville hålla sig väl med Miljöpartiet och behålla makten.
Detta lär inte ha förändrats när Magdalena Andersson återvänder till Sagerska palatset nästa år.