Kvinnor bäst på lag och ordning! Eller? 

I Sverige är det kvinnorna som kan det här med lag och ordning allra bäst. Kanske är det att generalisera, men så måste det ju vara. I alla fall om vi tittar på vilka som besitter de tyngsta rollerna inom området. Det är nästan bara justitieminister Gunnar Strömmer som sticker ut som det svarta fåret. Dock chefar han över ett departement med 68% kvinnor.

Högst upp inom Polisen har vi en kvinnlig rikspolischef. Petra Lundh heter hon. Hon har kanske inte gjort sig särskilt känd för sina polisiära kvaliteter utan mer som den som ”aldrig jobbar helg” och med darr på rösten säger att ”alla” ska hjälpas åt för att knäcka gängen.

Nyrekryteringen till ungdomsbrottslighet som plågar landet ska stoppas med ett råd som Polisen och sju andra myndigheter har instiftat. Bob – barn och unga i organiserad brottslighet – heter det och där har vi polismästare Carin Götblad som ordförande.

Vid sidan om Polisen har vi Säpochefen Charlotte von Essen. Vad säga om henne? Svårt. Eftersom det är en myndighet med uppdrag att jobba i hemlighet. Men enligt statsministern är Säpo inte tillräckligt tillförlitligt – trots kvinnlig ledning. Han vill istället ha en egen säkerhetsrådgivare. Två män har han provat. Kanske det blir en kvinna tredje gången gillt.

Även justitiekanslern var till för en dryg månad sedan en kvinna. Mari Heidenborg heter hon och avgick i våras och blev istället president för Svea Hovrätt. Hon behöver ingen närmare introduktion. Det har hon ordnat på alldeles egen hand, genom att ta 840 000 kronor ur statskassan och ge till en grovt kriminell gärnings- och våldtäktsman som plåster på såren för att han hade ljugit om sin ålder och för att han råkade sitta några dagar för länge i finkan.

Katarina Johansson Welin heter landets riksåklagare. Hon är rätt ny på posten sedan ett drygt år tillbaka. Hennes uppdrag, enligt regeringen, är att ”fler brott ska utredas och lagföras” och myndigheten ska bli ”mer proaktiv i brottsbekämpningen”. Eh… Ska verkligen det självklara behövas sättas på pränt? Vad annars ska en riksåklagares uppgift vara?!

På Sveriges domstolar är kvinnliga domare i majoritet (58%), och denna majoritet beräknas öka då fler kvinnor än män söker sig till domaryrket. Förra året var fördelningen 68% kvinnliga sökande jämfört med 32% manliga.

Ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen är en kvinna, Helena Jäderblom. Åklagarmyndigheten däremot har en manlig generaldirektör. Rikard Jermsten heter han. Men han har å andra sidan ett ”insynsråd” med uppgift att utöva ”insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd”. Och det är väl tur för herr Jermsten. För i det rådet sitter sju ledamöter varav fem är kvinnor.

Och den som representerar Sveriges advokater är självklart också en kvinna. Mia Edwall Insulander heter hon och är Advokatsamfundets generalsekreterare. Förutom att Advokatsamfundet har utmärkt sig som den organisation som inte haft någon större koll på vilka som ska tilldelas advokattiteln, så driver de nätverket Hilda, endast för kvinnor, med mål ”att öka antalet kvinnliga chefer och delägare”. Det har en medlemslista på 50 kvinnor.

Den tidigare manliga dominansen inom politiken och den statliga förvaltningen har alltid setts som ett allvarligt bekymmer. Men nu när det omvända tycks råda, är det till synes ingen nackdel. Hur detta motiveras är okänt. Ämnet är tabubelagt så frågan diskuteras inte. Det är märkligt, för frågeställningen är given: Är kvinnor bäst på lag och ordning? Är svaret jakande är det inget att orda om. Är svaret nekande är det absolut något att åtminstone debattera. Men svaret kan ju såklart också vara att könet är irrelevant i sammanhanget.

Den som har läst boken ”Den Mjuka staten” (av författarna Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson) och funderat ett slag på vad som står där, kan se att det är just det feminiserande tänket som har ändrat synen på samhället och statsförvaltningen, vilket också är förklaringen till att kriminella har bemötts med en långdragen saft-och-bulle-jargong och polisen har låtit gatstenen hagla över dem i sitt inarbetade låg-affektiva bemötande.

De som är välvilligt inställda kan hävda att det är en slump, att för närvarande råkar det vara just kvinnor som är de bästa för uppdragen. Det motsatta – att kvinnorna är de facto sämre eller som bäst lika bra som männen men blivit inkvoterade – är något som bör leda till diskussion. Har det varit värt det? Blev det bättre eller sämre? I detta betyder det också att männen blir diskriminerade. Är det rätt? Likväl som vi ofta debatterar hur kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden bör vi kunna diskutera om män blir det. Framför allt inom ett så viktigt område som handlar om Sveriges säkerhet – särskilt med tanke på hur gängbrottsligheten äter sig in i snart var mans vardag.