Vänstern hatar nationalismen eftersom den är i vägen, för att den begränsar dem. Dessa begränsningar är nationalismens kärna – att olika folk ska vara självstyrande och följa egna lagar. Från det följer också att man inte ska tvinga på andra folk sådant de inte vill ha. Alltså begränsas politik, lag, religion och ideologi bokstavligen av just nationsgränserna. På den ena sidan gränsen gäller en sak, på den andra sidan något annat.
Thomas Sowell har skrivit mycket klokt, bland annat om vad han kallar ”den obegränsade världsbilden”. Det som gör den obegränsade världsbilden just obegränsad är dess optimism och perfektionism. Den håller att alla problem kan lösas om vi bara försöker tillräckligt hårt, får fram resurser, tänker smart, och – naturligtvis – följer den korrekta ideologin. Kompromisser är dåliga, då det alltid förmodas finnas en perfekt lösning. Den obegränsade synen är rationalistisk, utopisk, ideologisk, och (åtminstone i praktiken) elitistisk.
I dagens Sverige representeras denna obegränsade vision främst av vänstern, wokeness och klimatnoja, även om islamismen också räknas hit. På högerkanten skulle man kunna tolka nazism och vissa former av globaliseringslibertarianism för obegränsade visioner, men idag är ingen av dessa relevanta.
Nationsgränser begränsar uppenbarligen obegränsade visioner. Inte konstigt att visionärerna blir arga. De tror ju sig har RÄTT, och att deras idéer måste spridas över världen. Men eftersom de som anser sig ha RÄTT vanligtvis har FEL så är det utmärkt att det finns något som sätter stopp för dem. Tack vare att världen är uppdelad i olika länder så betyder det att en dålig idé får svårare att sprida sig. Detta skapar en motsvarighet till de vattentäta skotten i ett skepp, eller det gamla ordspråket att man inte bör lägga alla ägg i samma korg.
Att olika länder testar olika idéer ger oss möjlighet att lära från varandra. Venezuela har testat kommunism, Afghanistan islamism, och Sverige massinvandring, flumskola och grön omställning. Tack vare att dessa idéer inte har spridit sig över hela världen på samma gång så kan andra länder nu lära sig av dessa sociala experiment. På så vis har Venezuela, Afghanistan och Sverige bidragit enormt till mänsklighetens kunskap om vad man inte bör göra.
De som lider (eller njuter?) av den obegränsade visionen har svårt att acceptera att olika saker kan fungera olika bra för olika folkgrupper. Vad som i praktiken är rätt och fel, möjligt och omöjligt, påverkas av historia, kultur och värderingar. Möjligheterna att, exempelvis, skapa en stabil demokrati varierar mellan Sverige och Somalia, risken med korruption är högre i Östeuropa, klasskillnaderna större i USA än Danmark, och så vidare.
De med obegränsade visioner vill att denna vision ska sprida sig över hela världen, och har därmed svårt att acceptera anpassningar efter lokala förhållanden. Ironiskt nog så är en idag vanlig form av obegränsad vision just hyllandet av mångkultur. Men nationalism, där varje kultur har ett eget land, hatas ofta av samma personer. De vill att alla kulturer ska ha exakt samma mångkultur.
Men detta är kanske inte så konstigt. De med den obegränsade visionen är ideologer, och de drivs alltså av sina idéer snarare än genuin välvilja för de människor som omger dem. Nationalism är i grunden ödmjukhet – låt folk leva som de själva tror är rätt, snarare än vad ”jag” tror är rätt. På så vis är nationalismen en sorts anti-ideologi. Det handlar om att försöka göra gott i det lilla, inom det egna landets gränser, snarare än över hela världen. För en fanatiker är detta alltför oambitiöst.