Den 1 juli 2025 träder en ny könstillhörighetslag i kraft. I samband med detta har Socialstyrelsen publicerat ett kunskapsstöd (artikelnr 2025-5-9568) för legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal som ska utfärda intyg för ändring av juridiskt kön från och med 16 års ålder. Det låter tekniskt och odramatiskt men bakom den opersonliga förpackningen döljer sig ett dokument som i praktiken omformar vårdens roll – från ansvarstagande till medgörlig stämpel. Detta skriver läkaren Hanna Tehrani.
En kärnfråga: Vad är en medicinsk bedömning värd utan tillgång till medicinsk information? Socialstyrelsens nya kunskapsstödet slår fast att tidigare könsidentitet, diagnoser, könsuttryck, sexualitet, och till och med antalet tidigare ändringar av juridiskt kön, är “irrelevanta”. Men i all annan medicinsk praxis är just anamnes, kontinuitet och helhetsbedömning avgörande för att avgöra vad som gagnar personen – och för att inte göra skada.
Det allvarligaste är att Socialstyrelsen helt har övergett vårdens etiska och vetenskapliga grund. Kunskapsstödet reducerar intygsprocessen till ett enkelt samtal där den sökande i princip bara behöver säga rätt saker – ofta enligt exempel direkt från dokumentet – för att kvalificera sig. Någon faktisk bedömning utifrån vetenskap, psykisk hälsa eller livssituation krävs inte. I själva verket instrueras vårdpersonalen att inte ta hänsyn till tidigare könsidentitet och tidigare psykiska tillstånd.
Detta bryter mot två av vårdens mest grundläggande principer: beneficens (att göra gott) och icke-maleficens (att inte skada). Hälso- och sjukvårdslagen kräver att vården tillgodoser både patientens självbestämmande och behov av trygghet och säkerhet. Ändå ger kunskapsstödet inga verktyg för att vårdpersonalen ska kunna avgöra om en juridisk ändring är till personens bästa. Istället förväntas de lita på patientens egen uppfattning, oavsett ålder, livserfarenhet eller psykisk hälsa.
Detta är inte värdigt en rättsstat som bygger på vetenskap och etik. Legitimation inom hälso- och sjukvården är inte ett intyg på medgörlighet. Det är ett löfte om att stå på patientens sida – även när det innebär att ställa svåra frågor. När Socialstyrelsen instruerar personal att strunta i helhetsbilden av patienten undermineras både vårdens trovärdighet och lagstiftarnas ansvar.
Men vad vilar då Socialstyrelsens dokument på?
Det verkligt bekymmersamma är att kunskapsstödet i själva verket inte innehåller något kunskapsinnehåll. Det hänvisar till tidigare föreskrifter, förarbeten och lagrum – men ingenstans presenteras vetenskapliga källor, studier eller kliniska riktlinjer. Det saknas empiri, referenser till medicinsk litteratur eller forskning om könsidentitetens utveckling, stabilitet eller psykologiska sammanhang. Istället fylls sidorna med hypotetiska samtalsexempel som uppenbart är uppdiktade av dokumentets författare, utan något stöd i studier eller klinisk erfarenhet.
Hur kan något kallas ett kunskapsstöd när det saknar just kunskap?
De påstått “praktiska” samtalsrekommendationerna är inte baserade på beprövad erfarenhet – utan på spekulativa scenarier. Vi får läsa hur intygsgivaren kan fråga: “Hur lång tid tror du att du kommer att ha den könsidentitet du har nu?” Och om svaret är: “Så länge jag kan se framför mig, men det kan ändras,” – ja, då uppfyller individen kriteriet för att ha en tillräckligt stabil könsidentitet “över överskådlig tid”. Detta är fackspråkligt hittepå, utan medicinsk tyngd, utan förankring i psykologi eller psykiatri. Det är innehållsfattigt, missvisande – och snarare ett facit för den sökande än ett verktyg för vårdgivaren.
Vem gynnas av detta? Och varför ska legitimerade vårdprofessioner följa ett innehållstomt dokument som varken speglar verkligheten eller deras yrkesetik?
Det är hög tid att tala klarspråk: detta dokument skyddar inte ungdomar. Det hjälper inte vårdpersonalen. Det försvagar tilltron till professionen. Det är en produkt av byråkratiskt cirkelresonemang – där Socialstyrelsen hänvisar till sina egna tidigare hänvisningar, men aldrig till faktisk medicinsk kunskap.
Politiken har rätt att besluta om juridiska förändringar. Men politiken har inte rätt att frånta vården dess medicinska integritet. När legitimerad personal reduceras till ifyllare av en blankett utan innehåll – utan frihet att använda sin kompetens och sitt omdöme – då har något gått allvarligt fel.
Det kanske mest anmärkningsvärda – och uppriktigt sagt mest oroande – i detta kunskapsstöd är att Socialstyrelsen helt avskaffat kravet på att den sökande ska lida av könsdysfori, eller ens identifiera sig som ett specifikt kön, för att kunna beviljas intyg. Det räcker att personen säger att det nuvarande juridiska könet “känns fel”, och att något annat juridiskt kön “skulle passa bättre”. Varför personen önskar detta – om det är psykologiskt, socialt eller ideologiskt– får inte vårdpersonalen fokusera på. Det betraktas som irrelevant.
Från vård till politik
Tidigare har juridiskt könsbyte betraktats som en anpassning i undantagsfall – riktad till en mycket liten grupp individer med ett djupt lidande kopplat till könsdysfori, alltid inom ramen för specialiserad vård. Nu har processen omvandlats till något helt annat: ett fritt, självdefinierat identitetsbyte där sjukvården ska agera stämpelkontor utan att utöva professionellt ansvar.
Det är inte bara oklart vad ett juridiskt kön egentligen ska signalera – det verkar inte spela någon roll längre. Socialstyrelsens kunskapsstöd avslöjar det som många anat: den nya könstillhörighetslagen är inte utformad för att underlätta vård för transpersoner i behov av hjälp, utan för att tillfredsställa en identitetspolitisk agenda. Det är en lag driven fram av aktivism – inte av medicinsk eller etisk nödvändighet.
Vi står nu med en ordning där vården reducerats till en valideringsbyrå för subjektiva känslor. Lidande, diagnos och behandling har ersatts av bekräftelse, formalia och självidentifikation. Och som vanligt är det unga kvinnor och flickor som kommer drabbas först – de som redan är sårbara för psykisk ohälsa, självskadebeteende och socialt tryck Och i detta visar translobbyn med obehaglig tydlighet att deras rop på rättigheter i praktiken blivit ett maktspel, där inte bara vården offras – utan även det historiska lidandet hos verkliga transpersoner utnyttjas som verktyg för opportunistiska identitetspolitiska projekt.
Ett kunskapsstöd måste dras tillbaka, revideras från grunden och byggas på det det utger sig för att bestå av: kunskap. Går inte det – slopa den nya könstillhörighetslagen.
Hanna Tehrani
Läkare och SD-ledamot i Göteborgs hbtq-råd