I decennier har den svenska staten tagit i med silkesvantar när det gäller unga som begår brott, och i decennier har ”kaozet” bara växt. De som nu skjuter och spränger var en gång barn de också, och är i en del fall fortfarande det. Men Socialstyrelsen verkar inte fatta att daltet inte fungerar, skriver Birgitta Sparf.
Jag har många gånger tidigare skrivit om arbetet med att förebygga ungdomskriminalitet och den 6 maj presenterades en ny fantastisk metod i Studio Ett:
”’Rätt kurva’ är en tysk modell för att förhindra att barn blir en del av den grova brottsligheten. Redan idag används programmet i några kommuner i Sverige och nu vill polisen att fler kommuner ska börja använda metoden. Men hur fungerar det? Och kommer det hålla fler unga från kriminaliteten?”
På Socialstyrelsens hemsida beskrivs inte mindre än 33 olika metoder för brottsförebyggande samarbete mellan socialtjänst, skola och polis, så idéer saknas sannerligen inte. Det är enbart resultaten som saknas samt redovisning av hur bra eller dåligt de olika metoderna fungerar.
Johan Sone, kommissarie vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, och Josefine Kroon, familjebehandlare i Göteborg, intervjuas i inslaget.
Det är samma visa jag hört under 20 års tid, vilket vittnar om att de flesta, för att inte säga samtliga aktörer inom denna omfattande välfärdsindustriella bransch, ännu inte förstått att normer och kulturer från Mellanöstern och Afrika inte är så lätta att ändra på eller kan likställas med våra egna västerländska normer och levnadssätt.
Myndigheterna närmar sig problemen sakta och försiktigt. Man pratar i inslaget om vikten av dialog med familjerna, de ska erbjudas insatser, få känna att de tillhör ett positivt sammanhang. Barnen ska fungera i skolan, därför är det bra med tätt samarbete med skolan, men även utanför skolan är det bra med myndigheternas goda råd.
Ledstjärnan är godhet och välvilja. Ren snällhet. Vad har barnet och familjen för intressen, det kanske är fotboll, simning eller ridning? Nu kan jag ha fel, men jag har en bestämd känsla av att varken ridning eller simning är någon större hit bland invandrarkidsen i våra utanförskapsområden.
Vidare fastslås att det är viktigt med en stabil hemmamiljö, vad som nu menas med det. Det kanske innebär att det ska vara stabilt hemma hos den somaliska åttabarnsfamiljen som bor i en trea i Rinkeby där båda föräldrarna är arbetslösa, ingen pratar svenska, en jättelik TV står på hela dagarna, det är aldrig lugnt och tyst, fyra kusiner är på besök från Tyskland och barnen sover på madrasser som sprids ut över golven.
Som socialsekreterare har jag gjort otaliga hembesök i sådana hemmiljöer men aldrig slagits av tanken att något av barnen plötsligt skulle kunna få för sig att det vore kul att börja med ridning. Men för en brottsförebyggare tycks allt vara möjligt.
Något annat viktigt som Kroon lyfter är att barnen inte får stigmatiseras under insatsarbetet, de stämplas aldrig som kriminella utan man koncentrerar sig på att framföra den konkreta oro som både polis och socialtjänst känner för barnet. Det gäller främst att bygga upp en relation och vinna familjens förtroende.
Naiviteten och okunskapen är slående, rent upprörande. Det är oklart för mig hur man ska kunna förebygga ungdomskriminalitet om man inte ens törs eller får säga att barnen är kriminella.
Att en svensk polis och/eller socialsekreterare ”känner stor oro” för lille Ahmed kanske inte uppfattas som en direkt larmsignal som manar till omedelbar handling. Föräldrarna förstår i de allra flesta fall inte de finkänsliga och inlindade budskapen från myndigheterna, och barnen förstår om möjligt ännu mindre.
En insats enligt ”Rätt kurva” kostar mellan tre till fyrahundratusen skattekronor per familj, får vi veta. Leder då metoden fram till att barnen slutar begå brott? Både ja och nej, sånt här arbete måste få ta tid, vilket inte låter särskilt effektivt i mina öron.
Det påstås att i Tyskland slutar 40 procent av barnen begå brott, vilket alltså innebär att 60 procent fortsätter som om ingenting har hänt. Men man har i alla fall försökt att göra något åt saken.
Familjebehandlaren Kroon tillstår att i Göteborg, där hon jobbar, slutar inte alla barn omedelbart med kriminaliteten, men många gör det. Hur många kan hon inte ange. Det kan inte polisen heller. Men de är överens om att metoden är jättebra och jätteviktig.
Menar jag med detta att man helt ska ge upp försöken med brottsförebyggande arbete? Nej, men min åsikt är att man bör upphöra med alla mjuka insatser eftersom de inte har någon verkan. Det är dags att ta i med hårdhandskarna och införa snabba, tydliga och direkt kännbara konsekvenser för allt oacceptabelt och kriminellt beteende.
Att polis och socialtjänst försiktigt tassande på tå närmar sig familjerna och ägnar stor tid och resurser åt att skapa tillit och förtroende i syfte att bygga relationer fungerar uppenbarligen inte.
Jag har ingen skyldighet att presentera en lösning på ett gigantiskt och till synes övermäktigt samhällsproblem eftersom det inte är jag som skapat situationen. Men ett vet jag med säkerhet: Den bästa, säkraste och mest effektiva metoden att förebygga skenande och direkt samhällsfarlig ungdomskriminalitet är att aldrig förvandla ett välfungerande homogent samhälle till ett mångkulturellt kaos. Där barn och unga ställs mellan två diametralt motsatta kultur- och normsystem och inte känner sig hemma i något av dem.
Birgitta Sparf
Socionom, företagare och opinionsbildare.
Följ Birgitta på Facebook HÄR.