Vinner Socialdemokraterna, vinner islamismen, var det någon som skrev. Det kan låta skevt, och skrämmande. Men det är den verkligheten vi kan ha framför oss. Med en vinst för Socialdemokraterna öppnas också portarna för Vänsterpartiet in till regeringskansliet.
”Det kommer inte att hända”, är det många som säger. Men hur ska Socialdemokraterna annars ta makten? De måste få med sig Vänsterpartiets mandat på ett eller annat sätt. Och då är risken uppenbar – att den islamismen, antisemitismen och extremismen som har varit ett utmärkande drag och vanligt förekommande hos Vänsterpartiet, får fri passage och ingång till Sveriges högsta beslutande organ.
Att det skulle kunna ske kunde vi alla ha räknat ut när massinvandringen drog igång på allvar på 2010-talet. För det är en direkt konsekvens av den politik som framför allt vänstern har fört och fortfarande förespråkar. Det ena ger det andra. Sambanden är enkla. Ju fler invandrare från muslimska länder, desto fler muslimska frågor lyfts inom politiken och desto mer ökar risken för islamism – en ideologi som har en inbyggd strävan efter att ta över och att vara samhällsstyrande. När tre av fyra vänsterpartier explicit har sagt att de vill ha ökad asyl- och anhöriginvandring, blir det med all sannolikhet så. Islam och islamism får då chansen att ta ännu större plats i vårt svenska samhälle.
Den som för ett decennium sedan sa att stor invandring från muslimska länder skulle bädda för en uppenbar risk för att islamism letar sig in i våra beslutande organ, blev direkt anklagad för att vara belackare, en konspiratör. Man kunde knappt nämna eller skriva om självklara effekter av massinvandringen, som att arbetslösheten kommer att öka, så även utanförskapet eller kriminaliteten. Alla invändningar var rasistiska. Och pengarna var heller inget problem. Sverige var ju rikt, påstod de.
Samma öde drabbade de som drog längre konsekvensanalyser och varnade för att invandrares kulturer, rättsuppfattning och värderingar med tiden skulle få fäste i Sveriges beslutsfattande organ – från kommunfullmäktige till regioner och riksdag. Även de stämplades som belackare. Men nu står vi här. På Vänsterpartiets kommunlistor finns det numera få svenska namn. De svenska kommunisterna har fått stiga åt sidan till förmån för personer från utomeuropeiska länder. Och på riksnivå har vi hotet på farstutrappan: Vänsterpartiet, som infiltreras av utländsk makt, av islamister och extremister, insisterar på att ha platser i kommande regering.
Det är Socialdemokraterna som ska säga ja eller nej till regeringsplats för Vänsterpartiet. Sveriges största parti måste väl ändå ta ansvar för landet och demokratin, kan man tycka. Nja, dessvärre har även dessa fått smaka på islamistisk infiltration, både på lokal- och riksnivå. I Uppsala står socialdemokratiska företrädare och messar socialdemokratisk politik framför en könsuppdelad publik. Att göra det obehindrat tyder på att det inte uppfattas som något underligt inom dessa kretsar. Riksdagsledamoten Jamal El Haj försvarade Magdalena Andersson i det längsta. ”Han har vigt hela sitt politiska liv åt att bekämpa Hamas”, sa hon, fastän bilder cirkulerade där Jamal El Haj långt ifrån kämpade emot dessa utan istället kramade Hamaskopplade personer.
Vi kan därför anta att acceptansen för den här typen av aparta och ickedemokratiska åsikter är ganska stor, och att den inte är något som skrämmer socialdemokrater. De ser på detta som de ser på svenskheten: liksom att en japan som åker tunnelbana i Stockholm är svensk, blir islamister, bara de kommer in i den politiska värmen under socialdemokratisk kontroll, demokrativänner. Naivt, ja, men det är också Socialdemokraterna vi talar om. När det handlar om de stora samhällsomdanande frågorna är de alltid sist på bollen. När Socialdemokraterna vill sätta stopp för islamismens framfart i Sverige lär det vara för sent.