I morgondagens val finns det risk för att många kommer att rösta med hjärtat och inte med förnuftet. Man kanske väljer Miljöpartiet för att man tror att de är bäst på att ”rädda” klimatet och miljön, eller Vänsterpartiet för att de så okritiskt sympatiserar med Palestina och terrorstämplade Hamas. Eller så blir valet Socialdemokraterna för att man gillar att partiet i årtionden har påstått sig stå på de svagas sida. Det är i grunden behjärtansvärda tankar och val, och det är många gånger fina målsättningar som dessa tre partier påstår sig ha. Men har partierna egentligen någon möjlighet att lyckas med sin politik?
Nej, absolut inte – av det enkla skälet att partierna och deras partiföreträdare saknar kompetensen. Framför allt gäller det inom ekonomi. Ingen av de tre renodlade vänsterpartierna har någonsin visat att de har någon större insikt om hur ekonomi fungerar, vilket betyder att de inte heller kan något om politik. För ekonomi är grunden för all politik. Utan ekonomisk kunskap och skicklighet försvinner möjligheterna att förverkliga deras politik.
Karakteristiskt för de tre vänsterpartierna är att de tror att ekonomi är ett nollsummespel. Blir någon rik, blir en annan fattig. Därför är partierna så avigt inställda till att fler blir rika, för att de tror, på fullaste allvar, att då blir andra fattigare. Så fungerar inte ekonomi. Resultatet blir snarare tvärtom. När Sverige lyckas ta fram framgångsrika entreprenörer, som förhoppningsvis och så småningom kanske också kan bli rika (åtminstone på pappret), leder det i de allra flesta fall till fler jobb och fler anställda. Om en person blir rik möjliggör det för fler att förbättra sin ekonomiska situation. Ekonomi är aldrig ett nollsummespel som vänstern vill få oss att tro.
Därför strävar högerpartierna efter att fler ska bli rika. Tillväxten ska öka genom att skapa förutsättningar så att fler bolag växer och fler företag startas. Ökar tillväxten, ökar också skatteintäkterna – precis det som har skett under innevarande mandatperiod då Tidöpartierna har ökat intäkterna med 200 miljarder jämfört med förra mandatperioden under socialdemokratisk ledning.
Vänsterpartierna tänker omvänt. De gör kalkylen nedifrån och upp genom att först titta på utgifterna: ”Hur mycket pengar anser vi att vård, skola och omsorg ska ha?” och ”Hur mycket pengar kan vi strössla på de som inte vill bidra och på andra länder?” – och därefter, när den summan är fastställd, jagar de skatteintäkter.
Det är också därför, till skillnad från högern, som vänsterpartierna ser skatteintäkter som en outsinlig källa. Det är bara fantasin som sätter gränserna för vilka skatter som kan tas ut och vilken storlek dessa ska ha. Biståndet kan få vara hur högt som helst. Så även bidragen, vilket bekräftas av att vänsterpartierna nu unisont lovar att ta bort bidragstaket som den sittande regeringen har infört.
Att ett högt skattetryck riskerar att minska skatteintäkterna förstår de inte heller, fast bevisen för att det ligger till på det viset är många, både i Sverige under 70-, 80- och 90-talet och i andra länder. För vänsterpartierna är skattehöjningar den enda lösningen på alla samhällsproblem.
Att ideligen höja skatten är lika ologiskt och korkat som att hälla mer kanel i smeten när man bakar kanelkakor bara för att man gillar kanel. Kakorna lär inte bli godare av det. Tvärtom blir kakorna nästan oätliga om man byter ut en matsked kanel, som det står i receptet, mot åtta matskedar. Likaså blir biståndet inte mer lyckat av mer pengar, och inte heller skapar man ett starkare samhälle genom att ösa mer pengar på att fler ska hamna i bidragsberoende. Inte ens en institution som sjukvården blir alltid bättre av mer pengar.
Att lägga sin röst på ett parti bara för att de lyfter ens hjärtefråga kan aldrig vara skäl nog. Väljarna borde i första hand kräva mer av politikerna. Personerna bakom partierna måste visa att de förstår de grundläggande samhällsekonomiska sambanden. De måste visa att de tar ansvar för Sverige som land, både för dagens och för kommande generationer. Här faller tre av fyra vänsterpartier bort på en gång. S, MP och V har gång på gång visat att de inte vill förstå, och de har heller inga ambitioner om att göra Sverige till ett rikare land. Därför kommer de aldrig heller att kunna förverkliga sina politiska mål. Saknas det pengar, saknas det möjligheter. Men även det fjärde partiet, Centerpartiet, faller också snabbt bort eftersom de inte begriper att ett Centerparti är färre än tre vänsterpartier. De faller liksom redan där. Man måste i alla fall kunna räkna till tre för att kunna ansvara för statens budget. Och förresten, på tal om statsbudgeten Nooshi Dadgostar – hur stor är statens budget? Har du hunnit lära dig det än? Och 8×8 – vad blir det nu igen?