Vår beredskap var sannerligen inte god när de ryska pansarvagnarna rullade in i Ukraina. Det var i sig ett förödande misstag. Men misstag är förlåtliga – vi är ju bara människor. Den stora skammen kommer inte förrän misstaget har blivit totalt uppenbart och man ändå framhärdar i det. Ukrainakriget har nu fyllt fyra år (12 om man räknar från 2014) och ännu en vinter närmar sig. Men Europas länder står fortfarande handfallna.
Den Europeiska unionens samlade ekonomier är ungefär tio gånger större än den ryska bensinmacken. Och då räknar jag inte med andra västländer som Storbritannien, Kanada och USA. Det är ett förkrossande övertag, men ett övertag som inte används. De flesta länder ger under en procent av sin BNP till Ukraina. Långt större summor konsumeras i byråkrati, bidrag, invandring och klimatarbete. Skillnaderna mellan Churchill-retoriken och det konkreta stödet kan inte illustreras bättre än av det faktum att Europa betalar mer till Ryssland för olja och gas än man skickar till Ukraina.
Detta är inte dumhet. Våra högt ärade ledares retorik visar åtminstone att de har en teoretisk förståelse av det ryska hotet. De vet att varje död ryss är en färre vi behöver försvara oss mot imorgon. Istället handlar det om total viljelöshet och politisk paralys. Det verkar omöjligt att byta från korrupt konsumtionspolitik till försvar trots att vi hör murbräckan eka mot porten. Det är som om vi kollektivt ansåg att det ändå inte är värt att leva om vi inte kan bränna triljoner på grön omställning.
I nuläget är det mest kritiska problemet Ukrainas brist på Patriot-robotar för att skjuta ned ryska missiler. Dessa har blivit svårare att få tag på eftersom USA behöver dem i Persiska viken. Detta ursäktar inte de europeiska ländernas totala oförmåga att ersätta dessa. Efter år av krig har vi ännu inte en fungerande militärindustri.
Flera länder, som Polen och Spanien, vägrar än idag att dela med sig av sina Patrioter till Ukraina. Ursäkten är att robotarna behövs för deras egna försvar. Men denna funktion kan de bäst utföra redan idag, i Ukraina. Jag vet inte om en fågel i handen verkligen är värd tio i skogen, men en död ryss idag är definitivt att föredra framför en levande ryss imorgon. Vapen som används ger ett bättre långsiktigt skydd än vapen som inte används. Ju svagare Ryssland, desto tryggare Europa.
Denna dumsnålhet gäller inte bara Patrioter. Det finns ingen anledning att spara på vapen som snart inte kommer att vara värda mer än skrot när kriget ytterligare drivit fram den tekniska utvecklingen.
Det mest oroväckande med denna vår svaghet är inte de faktiska konsekvenserna för Ukraina och Europas säkerhet. Det är vad det avslöjar om oss och vårt politiska system. Nog har Europa fortfarande ekonomiska muskler. Problemet sitter i hjärna, ryggrad och hjärta. Vi är patetiskt oförmögna att använda de resurser vi har.
Vår kontinent tycks sakna all förmåga att anpassa sig efter verkligheten. Det handlar inte om att vi är okunniga om kriget i Ukraina, utan om att vi trots vår kunskap inte kan agera. Vi borde skämmas som civilisation. Men än mer borde det få oss att frukta.
Vi har avslöjat oss själva som ryggradslösa kräk.
Jakob Sjölander