Historien är en grym och orättvis domare av flera skäl, men främst på grund av att den dömer på basis av framgång. Eller kanske snarare bristen på framgång. Framgång kommer och går i hög utsträckning beroende på slumpen. Det gäller att ha tur. Det enda som vore mer orättvist än att döma folk utifrån deras framgång vore att inte göra det.
Detta är särskilt relevant för Ulf ”Uffetuffe” Kristersson, vår tappre ledare, vår kapten, vår statsminister. Hur valet på söndag än slutar så är han snart historisk. Antingen på så vis att han blivit en historiskt viktig person, eller att han misslyckats med att bli det och därför är ”historia”. Kommer han att gå till historien som Kristersson segraren, eller Kristersson förloraren? Som mannen som räddade Sverige, eller som mannen som misslyckades att rädda Sverige?
Det vanligaste bland tyckonomer är att fega och vänta med att döma en politiker tills de fått facit, när de vet om denne vunnit eller förlorat. Men detta är en orättvisa, eftersom man färgas av det faktum att man vet hur det gick. Det är lätt att övertyga sig om att man minsann alltid visste att Kristersson var en vinnare bara för att han blivit en vinnare, eller det motsatta. Vi bländas av kunskapens ljus. I nuläget svävar Kristerssons öde i ovisshet, lite som Schrödingers katt. Kristersson är både framgångsrik och misslyckad, och kommer att vara det tills tärningen slutat rulla på söndag.
Veckorna efter valet kommer media och internet att bombardera oss med omdömen om Kristersson. Vad omdömet blir beror på valutgången. Jag tänkte tjuvstarta, och dessutom gardera mig genom att fälla två olika omdömen om Kristersson:
Kristersson förloraren – den mesige
Ulf Kristersson var Sveriges stora hopp. Efter decennier av socialdemokratisk dominans och politiskt och ekonomiskt förfall drivet av massinvandringen hade han en verklig chans att vända utvecklingen. Den tog han inte. I fyra långa år velade han, och viktiga reformer fastnade i det byråkratiska och socialdemokratiska utredningssystemet. Personliga klavertramp, främst Landerholmaffären, urholkade det personliga förtroendet för Kristersson.
Den militära upprustningen och den svaga ekonomin tog uppmärksamhet ifrån de få segrar som faktiskt vanns, som kampen mot gängen. Massinvandring fortsatte i ungefär samma takt, och tiotusentals nya medborgarskap delades ut.
Rent psykologiskt lyckades högern under Kristersson aldrig stå på egna ben, utan gjorde mycket av vänsterns jobb åt dem. Särskilt tydligt var detta könsbyteslagen och veligheten runt ”tonårsutvisningarna”. Kristersson lyckades inte med mer än kosmetiska förändringar, och höll bara statsministerstolen varm åt Magdalena Andersson i några år.
Kristersson segraren – den försiktige
När Ulf Kristersson tillträdde statsministerposten befann sig Sverige i fritt fall. Massinvandring, organiserad brottslighet, krig i Ukraina och energikris. Under sin första mandatperiod lyckades han stabilisera dessa problem, som annars pekade mot eventuell systemkollaps.
Detta var särskilt imponerande med tanke på det svåra parlamentariska läget. Kristersson balanserade skickligt de små men desperata Liberalerna och de stora och självsäkra Sverigedemokraterna. På ett mycket svenskt och förnuftigt vis skyndade Kristersson långsamt och höll ihop sin koalition. Reformer genomfördes inte förhastat utan långsamt och genomtänkt, i enlighet med svensk lag och utredningstradition. Genom hårt arbete, försiktighet och prestigelöshet lyckades Ulf Kristersson vända den svenska skutan, och står nu på sin andra mandatperiod i ett starkt läge för att åter få vårt land att blomstra.
Alltför få, ens på högerkanten, insåg Ulf Kristerssons storhet. De misstog hans försiktighet och realism för mesighet. Ofta utsattes han för större kritik från högern än vänstern, och han hånades ofta av elaka högerkrönikörer som ”Uffetuffe”. Men nu har Uffe tuffat hela vägen till framgång.
Vilken av dessa versioner är den sanna? Eller kanske snarare blir den sanna? På söndag vet vi. Eller åtminstone kommer många svenska tyckare att lura i sig att de vet det.
Jakob Sjölander