Nyligen gick Alice Weidel, ledare för Alternativ för Tyskland (AfD), ut med att om partiet kommer till makten så ska Tyskland slopa allt stöd till Ukraina. Man ska till och med kräva kompensation från Ukraina för de flyktingar man tagit emot.
Lyckligtvis finns inget starkt stöd för en sådan politik i Sverige. Här är det den svenska högern som har varit drivande för vårt stora Ukrainastöd. Det gäller särskilt de frivilligorganisationer som skickar pengar, medicin, fordon och drönare till Ukraina, och ännu mer för de frivilliga som åkt ned för att själva strida. Det finns inte många lilahåriga miljöpartistveganer bland dessa.
Men även i Sverige finns en liten högerfalang som vill slopa stödet, och till och med hoppas på rysk seger. Argumenten varierar i form och kvalitet. Det mest respektabla är att man önskar att få ett slut på dödandet, och tror att minskat stöd kan leda till en kompromisslösning. Andra copy-pastar idéer rakt från Kreml om att ukrainarna ”egentligen” är en sorts ryssar som bara behöver bombas lite för att fatta det.
Det finns mycket att säga om dessa idéer. Men jag vill nu diskutera vad jag tror är huvudskälet till denna fientlighet mot Ukraina. Som vanligt finns roten till utrikespolitiken i inrikespolitiken. För i slutändan finns inga rationella skäl för folk på högerkanten, eller ens högerkantens högerkant, att stötta Putin. Rysslands invasionskrig är ett uppenbart brott mot den ukrainska nationen, utfört av en kleptokratisk skurkstat. Detta står i direkt motsättning till högerideal om frihet, lagstyre och nationellt självbestämmande. Så varför känner ändå vissa högermänniskor större samhörighet med Moskva än Kiev?
För att deras fiender här i Sverige och Europa gör det motsatta. Det vänsterliberala etablissemanget stöttar ju också Kiev. Detta är självfallet oroväckande – nog blir jag fundersam när mitt stöd för Ukraina placerar mig på samma sida som Ursula von der Leyen och Peter Wolodarski.
Alltför många – men lyckligtvis inte särskilt många – svenskar på högerkanten drar därför slutsatsen att på samma sätt som min fiendes fiende är min vän så är min fiendes vän min fiende. Om vänstern gillar Ukraina så måste jag hata Ukraina. Ologiskt, men psyko-logiskt.
Det går inte att skylla detta högerproblem på vänstern. Vi måste ta ansvar för våra egna tokstollar. Precis som vänstern inte gör för sina antisemiter, könsstympare och Thunbergare. Men fenomenet säger ändå något om det vänsterliberala etablissemangets moraliska bankrutt.
Detta är att det nu har gjort sig så hatat och föraktat att en betydlig om än liten del av befolkningen inte tror på dem ens när de talar sanning. Dagens Nyheter och Sveriges Television har visat en sådan fientlighet mot allt Sverige borde stå för att när de för en gångs skull har helt rätt så finns det vissa som ser det som skäl att göra precis tvärtom. Det visar inte bara på lågt förtroende, utan på fientlighet.
Alla känner till fabeln om pojken som ropade varg. Det är vad DN och SVT har gjort i åratal. När nu vargen faktiskt är här så är vissa så trötta på det att de aktivt väljer att stötta vargen. Eller kanske snarare björnen.
Jakob Sjölander