Centerpartiet tycks vara ett val för många kvinnor, men även för de som är illa pålästa om svensk politik. För vad kan egentligen kännas tryggare, för den som inte bryr sig om samhällsutvecklingen eller vad som formar den, än att rösta på ”partiet i mitten”? Namnet signalerar balans, men hade Centerpartiet fört exakt samma politik som idag och behållit sitt gamla namn, Bondepartiet, hade de haft en helt annan väljargrupp. Centerpartiet lockar väljare med sitt namn, inte med sin politik.
Förr var Centerpartiet ett borgerligt parti, vilket partiet var mycket tydligt med att betona. Men den beteckningen har försvunnit. Nu säger de att de är ett liberalt parti, med grön profil som vill satsa på ”förnybar energi”, göra det enklare för småföretagarna och ha en välfärd som fungerar ”likvärdigt i hela landet”.
Låter fint. Värre blir det när partiets ideologi får spela ut sin roll.
Att Centerpartiet betecknar sig som ett liberalt parti syns som mest i partiets migrations- och ekonomiska politik. Människor ska ges möjlighet att klara sig på egen hand, staten ska hålla sig borta så långt det går, skatterna ska sänkas och det ska löna sig att arbeta. I samma liberala anda ska fler också välkomnas till Sverige. Den som vill får komma, men förväntas klara sig själv. Invandringen ska därför öka, främst genom arbetskraftsinvandring till både låg- och höglönejobb, men även anhöriginvandringen ska öka. Det är liberalt, Sverige behöver invandringen, och det är humant, anser Centerpartiet. Att det samtidigt är inhumant och orättvist mot svenskarna som tvingas betala för kalaset, berörs inte.
Att Centerpartiet har gått från att vara ett tydligt högerparti till ett mer diffust och oklart vänsterparti har förbryllat många. Men skiftet säger en hel del om Centerpartiet av idag. Sidbytet vittnar om att Centerpartiet, då och nu, har prioriterat ökad invandring före borgerliga värderingar, så som arbetslinjen och tanken att skattesänkningar gör det mer lönsamt att arbeta. Företagsvänlig politik, och därmed också arbetarvänlig politik, vilket är A och O för svensk ekonomi och tillväxt, har fått stryka på foten för att Centerpartiet valt den (tok)liberala linjen i invandringspolitiken.
Men hur kan Centerpartiet då resonera när de står där tillsammans med Magdalena Andersson, Daniel Helldén och Nooshi Dadgostar – ett vänstergäng som längtar efter att med järnhand styra folket och som avskyr de liberala tankar som Centerpartiet i grunden står för? Som politiker gäller alltid kompromisser, man kan inte få allt. Men Centerpartiet kan se en väg framåt just via detta vänstergäng: kan C få till ökad invandring, ökar också trycket på välfärdsstaten. Och ju hårdare det trycket blir, desto större blir också pressen att sänka löner och bidrag för att få fler i arbete, vilket i praktiken gynnar företagen. Med andra ord kan Centerpartiet få igenom sin egen politik utan att själva driva den; C blir den som får laga skadan efter vänsterns skadliga politik.
Resonemanget kan låta konspiratoriskt, men att hög invandring sätter press på välfärdsstaten är en välkänd effekt. Centerpartiet tror på den egna människans frihet, att kunna skapa sitt eget liv med så lite statlig inverkan som möjligt. Nationalism, svenskhet eller svensk kultur är inget som Centerpartiet vill prata om. De vill hellre tala om mångfald och att kulturen ska hållas fri från politisk styrning. Då får kulturen flyta och formas efter de människor som kommer och lever i Sverige.
Sammantaget, att lägga sin röst på Centerpartiet för att de står för en politik som är ”i mitten” och för den sakens skull vara ett riskfritt alternativ, är med andra ord ett förödande tankesätt – i alla fall om man vill ha kvar Sverige som Sverige. Då kan man lika väl låta bli att rösta. Det är ett betydligt säkrare alternativ, och bättre för Sverige.