Jonatan Alfvén döms för att ha berättat sanningen.
Det kanske är en tillspetsad beskrivning. Men den blottlägger något märkligt i svensk förtalslagstiftning. Alfvén har på Facebook och Instagram publicerat namn, bilder och i vissa fall bostadsort på män som dömts för sexualbrott. Stockholms tingsrätt konstaterar att inläggen huvudsakligen byggde på offentliga domar. Ändå döms han för sex fall av grovt förtal och ska betala sammanlagt 350 000 kronor i skadestånd.[1]
Det märkliga är att staten låter en läsa dem för att sedan straffa en om man berättar vad som står i dem.
Offentlighetsprincipen är en viktig del i förhållandet mellan staten och folket. Som huvudregel får var och en läsa allmänna handlingar hos myndigheter. Domar är normalt offentliga. Staten har därmed bestämt att informationen, med de undantag där sekretess gäller, ska tåla allmänhetens insyn.[2]
Men när informationen lämnar myndighetens arkiv blir återberättandet kriminellt.
Förtalsbestämmelsen är konstruerad så att det kan vara brottsligt att peka ut någon som brottslig även när uppgiften är sann. Att det är sant räcker alltså inte. Den som återberättar uppgiften måste också kunna visa att det var försvarligt att göra det. [3] I Alfvéns fall ansåg tingsrätten att spridningen till en stor och obestämd krets inte var försvarlig, trots att inläggen huvudsakligen byggde på offentliga dokument. [1]
Vad är poängen med offentlig information om det i praktiken förväntas stanna hos den som själv begär ut handlingen? Om jag får läsa att min granne eller den lokala förskoleläraren är dömd för ett grovt sexualbrott, varför ska det vara mer legitimt att jag ensam känner till detta än att andra som också möter personen gör det?
Man kan tycka att offentlighetsprincipen finns för att granska staten, inte för att göra varje medborgares liv till en öppen bok. Men en brottmålsdom är inte en privatsak mellan staten och den dömde. Det är statens egen bedömning av att en viss person gjort något som vi som samhälle tycker bör bestraffas.
Men samhället reglerar inte människors beteende enbart genom lag. Den som ständigt ljuger för sina vänner hamnar inte i fängelse. Den som ställer sig på fel sida i rulltrappan får inga dagsböter. Den som beter sig på ett sätt som bryter mot våra normer kan förlora sitt anseende utan att en domstol blandas in.
Samhällets syn på rätt och fel upprätthålls inte bara genom lagar, utan också genom normer, rykte och sociala konsekvenser.
Straffrätten träder in när ett beteende passerar en allvarligare gräns. För vissa handlingar nöjer sig samhället inte med sociala konsekvenser. Där har staten dessutom lagt till ett formellt straff i form av böter eller fängelse. Vissa kan tycka att man har rätt att börja om med ett blankt blad när böterna är betalda eller fängelsetiden avtjänad. Men det är långt ifrån alla.
Två personer kan läsa samma dom och dra olika slutsatser. En person kanske betraktar ett gammalt skattebrott som ett litet moraliskt snedsteg, medan en annan tycker att det är ett grovt övertramp mot alla skattebetalare. När det gäller till exempel sexualbrott är det upp till föräldrarna att själva avgöra vilken betydelse en sådan dom har på förskolans personal som de sätter sitt barn på. Det ligger alltså hos individen att avgöra vad som är och inte är relevant.
Det ligger inte i statens händer att avgöra hur vi ska se på en person, även om preskriptionstiden har löpt ut.
Den som avtjänat sitt straff har betalat sin skuld till samhället, brukar det heta. Det kanske finns något i det. Staten bör inte lägga till straff ovanpå det som domstolen redan har bestämt. Men samhällets syn på den dömde är inget staten kan eller bör använda sig av.
Att ha avtjänat sitt straff innebär att man har avtjänat det straff staten bestämt, vi form av böter eller fängelse. Det innebär inte en rätt att återfå exakt samma förtroende eller social status som före brottet. ”Socialt kapital” är inte något myndigheter delar ut och kan därför inte heller återlämnas genom myndighetsbeslut.
Tiden gör dessutom mycket av detta av sig själv. Ett brott som begicks för trettio år sedan och följdes av ett skötsamt liv utan återfall kommer för många att väga lättare än ett identiskt brott som begicks förra veckan. Men det ligger inte hos staten att avgöra hur samhället eller individer ser på olika typer av brott. Nu har vi en framtvingad syn på dessa brott genom att sanningen görs straffbar att sprida.
Det betyder inte att allt som staten kan lämna ut bör kastas ut på internet.
Det finns dock en viktig skillnad mellan att varna andra om en persons brott och att sprida information vars främsta funktion är att uppmuntra till våld. En dömd person har rätt att inte bli misshandlad, men jag har också rätt att tycka vad jag vill om personen. Viss typ av information kan vara nödvändig för att en offentlig dom ska få social betydelse. Ett lägenhetsnummer fyller ofta en annan funktion.
Att försvara rätten att berätta vem som dömts för ett brott är därför inte samma sak som att försvara att människors adresser läggs ut. Man bör förhålla sig till rätten att dela informationen efter vilket syfte. Vill man identifiera och varna? Eller uppmanar man till våld? Och blir verkligen sanningen farligare för att för fler känner till den?
Just därför blir Alfvén-fallet rätt så besvärande.
Tingsrätten framhåller den stora spridningen som en del av problemet. Men ur ett offentlighetsperspektiv bör spridningens storlek inte vara ett argument mot publicering. Det är märkligt att en sann uppgift blir mer straffvärd just därför att fler får kännedom om den.
Det skapar också en skillnad i vem som har möjlighet till offentliga dokument. Den som har tid och pengar över kan begära ut domar, söka i arkiv och betala för databaser. Den som saknar tid eller kunskap gör det inte. Offentligheten finns på papperet, men göms bakom en betalvägg.
Men det ska också finnas gränser. Skyddet mot hot, trakasserier, uppgifter ur människors rent privata liv och information som främst används för att uppmuntra till våld måste finnas kvar.
Men det bör krävas mycket starka skäl för att staten först ska slå fast att en människa har begått ett brott, lägga domen i ett offentligt arkiv och därefter straffa en annan människa för att hon berättar vad staten själv har slagit fast.
Du har rätt att få veta sanningen, men det är brottsligt att återberätta den.
Alexander Cenusa
Ordförande, Konservativa Förbundet
X: @alexandercenusa
[1] Stockholms tingsrätt, ”34-årig man döms till villkorlig dom och böter för grovt förtal”, mål B 16699-25, 2 september 2026.
[2] Regeringskansliet, ”Offentlighetsprincipen – kortfattat om lagstiftningen”.
[3] Brottsbalk (1962:700), 5 kap. 1–2 §§.