Det är en frågeställning värd att fundera över, för trenden talar för det. Vänsterpartiet knappar snabbt in på Moderaterna. I kommunvalet 2006 skilde det 29 procentenheter mellan Moderaterna och Vänsterpartiet. År 2022 var skillnaden knappt 3 procentenheter mellan partierna. I en prognos från juni i år har Moderaterna blott 0,3 procentenheters övertag gentemot V.
En och annan kommunist finns nog att hitta boende i Stockholms innerstad, men lejonparten av Vänsterpartiets anhängare finns utanför city. Och det vet Vänsterpartiet, som nu går hårt fram där. På sociala medier lanserar partiet sin arabiskspråkiga kampanj med budskapet ”V eller flygplatsen”. Kampanjen riktar sig direkt till invandrarna i Stockholmsförorter. Vänsterpartiet lanserar sig som garanten för att alla ska få stanna i Sverige, och det är alltså med hjälp av dessa röster som Nooshi Dadgostar och hennes partikollega i Stockholm, Alexandra Mattsson, hoppas på ett ännu större stöd för att fortsätta styra huvudstaden tillsammans med S och MP i ytterligare fyra år.
Det betyder en fortsättning på den politik som stockholmarna redan har fått smaka på, fast med ett extra stänk av vänsterpartistisk politik. Det innebär färre bussar, fler bilvägar som omvandlas till cykelbanor, färre parkeringsplatser och färre bilar i innerstan i enlighet med vänstermålet om ett bilfritt Stockholm. Det innebär också färre butiker eftersom färre kunder tar sig till stan, samt ännu längre vårdköer eftersom Stockholm successivt fasar ut de privata vårdalternativen enligt beslut av den vänsterpolitiska koalitionen. Till det kan vi räkna med många fler miljoner till mångkulturella doulor som ska hjälpa blivande invandrarkvinnor att föda barn, till föreningar av alla de slag med utländska kopplingar, till moskébyggen, och, så klart, ett varmt välkomnande av en ansvarslös invandringspolitik utan krav på utbildning eller kompetens.
Allt detta kan för vissa låta bra. Visst ska vi ”satsa” på integrationen och vem gillar egentligen bilar utanför sitt fönster? Men för den som tänker ett steg längre blir konsekvenserna långtgående och dyra för stockholmarna.
Se på Kalifornien. Delstaten har gått i denna vänsterriktning under lång tid. Invandringen har välkomnats med öppna armar. Tältläger har fått byggas okontrollerat i städernas kvarter. Skatterna har successivt höjts, om och om igen. Men för delstaten har vänsterpolitiken varit kostsam. Ett tiotal miljoner människor och många företag har lämnat delstaten för andra stater med lägre skatter, och man räknar med 102 miljarder dollar i förlorade skatteintäkter (2020–2022).
Frågan stockholmarna bör ställa sig är om de vill se samma utveckling här. En stad där allt fler väljer att flytta därifrån, där företagen söker sig till kommuner med lägre skatter och bättre villkor, och där notan för en alltmer bidragsberoende politik i slutändan hamnar hos dem som blir kvar. Bidragstagarna må inte bestämma över Stockholms innerstad ännu, men med varje procentenhet Vänsterpartiet knappar in kommer den dagen allt närmare.
Frågan är också principiell. Den handlar om huruvida det är rätt att de som får pengar ska bestämma över de som ger pengarna. Förutom att det är moraliskt förkastligt att ha den ordningen kommer det synsättet aldrig leda till något som är till gagn för Stockholm eller för landet som helhet. I praktiken innebär det att belöna dem som inte bidrar och straffa dem som bidrar. Den som betalar ska foga sig efter den som inte betalar. Det är varken ekonomiskt hållbart eller rättvist.