Under två kaotiska dygn tog sig omkring 60 000 människor från Marocko in i den spanska staden Ceuta. Mottagningssystemet överbelastades och en stad med drygt 80 000 invånare förändrades på bara några timmar. Om några timmar kan räcka för att överbelasta en gräns, kan några årtionden räcka för att förändra ett lands politiska maktbalans.
På två dagar tog sig fler människor in i Ceuta än vad som skilde de politiska blocken åt i det senaste svenska riksdagsvalet. Skillnaden mellan Tidöpartierna och de fyra rödgröna partierna var 46 296 röster. Det var den marginalen som avgjorde regeringsmakten i Sverige.
Jämförelsen innebär naturligtvis inte att människorna i Ceuta omedelbart blev spanska väljare. De flesta blev inte ens kvar i staden. Men den visar hur liten marginalen mellan två politiska block kan vara jämfört med de befolkningsförändringar som Europas migrationspolitik kan åstadkomma. Massövergången fick Socialdemokraternas Magdalena Andersson att kräva ett kraftfullt agerande från Spanien
Men bara några dagar efter att Spaniens socialistledda regering tidigare i år beslutade att regularisera omkring 500 000 människor som vistades olagligt i landet hyllades den spanske premiärministern Pedro Sanchez av Socialdemokraterna på en konferens i Barcelona. Stefan Löfven gav där inte bara sitt fulla stöd utan tyckte att Europa ska ”vara tacksamma för att ha en sådan ledare för den progressiva rörelsen.”
Under samma konferens deltog samtidigt Magdalena Andersson. Trots att rubrikerna mest handlade om hennes framförande med den Iranska regimens flagga som bakgrund, var hennes tal mer anmärkningsvärt.
”Högerauktoritära krafter flyttar fram sina positioner, ifrågasätter demokratins grundvalar och ställer människor mot varandra. Det är en utveckling vi aldrig kan acceptera”
Sveriges socialdemokratiska ledning reste alltså till Spanien för att stödja en internationell vänstermobilisering under ledning av Pedro Sánchez, samtidigt som hans regering genomförde en av Europas största regulariseringar av människor utan uppehållstillstånd.
Det betyder inte att Magdalena Andersson, Stefan Löfven, eller regulariseringen bär ansvar för händelserna i Ceuta. Men det säger något om vilka politiska rörelser Socialdemokraterna identifierar sig med. De ser Pedro Sánchez som en bundsförvant och delar hans kamp mot den europeiska högern.
Enligt Socialdemokraterna är 60 000 illegala invandrare som i allra största del återvänt till Marocko oacceptabelt. Men när en socialistisk regering ger en halv miljon människor utan uppehållstillstånd laglig status framställs samma regering som ett föredöme i kampen mot de ”högerauktoritära krafterna”.
Men är det verkligen de ”högerauktoritära krafterna” som ”ifrågasätter demokratins grundvalar” som Andersson beskrev det i Barcelona?
Eller är det snarare de politiker som med ena handen förändrar väljarkårens sammansättning och med den andra organiserar de nya väljargrupperna för att lägga sin tyngd på den egna sidan av vågen?
Det betyder inte att människor röstar på ett visst sätt enbart för att de har invandrat. Varje svensk medborgare har en självklar rätt att rösta på det parti han eller hon vill. Men på gruppnivå går det inte att blunda för skillnaderna.
Bland utrikes födda uppger 46,6 procent att Socialdemokraterna är det parti de har störst sympati för enligt SCB:s senaste mätning. Lägger man till Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar de tre partierna 65,4 procent av sympatierna bland utrikes födda. Bland inrikes födda är motsvarande andel 45,5 procent.
Skillnaden är nästan 20 procentenheter.
Det är naturligtvis inte ett bevis för att Socialdemokraterna bedrivit en oaktsam migrationspolitik enbart för att vinna framtida röster. Men det visar att migrationspolitiken får partipolitiska konsekvenser och att Socialdemokraterna är den stora vinnaren.
Alla partier analyserar väljargrupper och försöker mobilisera dem, det är en grundläggande valstrategi. Skillnaden ligger i metoderna och i hur öppet man talar om det.
Frågan är om vi kan tala öppet om den demografiska förändringen och dess konsekvenser för våra demokratiska val. Eller är ämnet fortfarande för tabubelagt?
Problemet är inte att utrikes födda röstar på vänsterpartier. Problemet uppstår när man börjar behandla dem som ett kollektiv vars lojalitet kan säkras genom bidrag, särintressen och nära relationer till etniska och religiösa organisationer.
I en granskning från Kvartal berättar företrädare för tre föreningar i Malmös utsatta områden att de utsatts för påtryckningar att hjälpa Socialdemokraterna inför val och demonstrationer. Föreningarna var politiskt obundna men beroende av offentliga bidrag i det socialdemokratiskt styrda Malmö. En företrädare uppgav att pengar till så kallat demokratiarbete i praktiken användes för att uppmana människor att rösta på Socialdemokraterna.
Metoden är heller inte ny. Inför valet 2010 besökte Mona Sahlin en så kallad röstskola i invandrartäta Vivalla, där Socialdemokraterna tidigare fått över 60 procent av rösterna men där valdeltagandet var lågt.
Sahlin sade öppet ”för vår möjlighet att vinna måste vi mobilisera och det gör man här ute” i området och varnade deltagarna för att den som inte röstade hjälpte Sverigedemokraterna.
För Socialdemokraterna blir inte segregationen ett socialt misslyckande utan en politisk resurs. Ett område kan präglas av arbetslöshet, språksvårigheter, utanförskap och dåliga skolresultat. Men när valet närmar sig blir samma område en resurs att utnyttja.
När inrikes födda arbetare röstar på Sverigedemokraterna analyseras deras utbildning, inkomst, bostadsort och känsla av framtidstro. Hela forskningsprojekt ägnas åt att förklara varför vissa grupper röstar ”fel”. Men när utrikes födda i betydligt större utsträckning röstar på Socialdemokraterna upphör plötsligt intresset för strukturer.
Svenska politiker talar gärna om integration, jämlikhet och alla människors lika värde. Men när valdagen närmar sig förändras perspektivet. Då blir det i stället väljargrupper som ska mobiliseras och levereras till rätt parti.
Det må vara provocerande. Men att tala öppet om röstskillnader, klientelism och långsiktiga demografiska förändringar är nödvändigt i en demokrati. Begreppet valboskap beskriver inte hur utrikes födda väljare röstar, utan hur Socialdemokraterna behandlar dem.
Alexander Cenusa
Ordförande för Konservativa Förbundet
X: @alexandercenusa