År 2024:s mest utskällda bok var Den mjuka staten av det äkta paret Erik J. Olsson och Catharina Grönqvist Olsson. I exempelvis Göteborgs-Posten skrev Jesper Ahlin Marceta: ”Vad gäller faktiska insikter om samhället är boken inte mer tillförlitlig än valfritt kommentarsfält på internet. Den är bara längre och mer välskriven: Misogynin är mycket välformulerad.” Marceta ägnade en stor del av sitt tidningsutrymme åt att klaga över bokens metodologi, snarare än de konkreta felaktigheter man kunnat tänka sig att den dåliga metodologin skulle ha gett upphov till.
Men vad inspirerade denna ilska? Jo, bokens diagnos av flera svenska samhällsproblem: tjejbaciller. Eller mer precist, ”den könsdemografiska hypotesen”, alltså att den ökande andelen kvinnor i staten de senaste decennierna ändrar dess prioriteringar från hårda till mjuka. Från (exempelvis) säkerhet, rättvisa och effektivitet till omsorg, generositet och arbetstrivsel. Alltså till sådant som flyktingmottagande, bidrag, bistånd, nedrustning, mångfald, klimat och mjukare kuddar på både fritidsgårdar och departementskontor. Kul om man gillar sådant, men mindre kul om man inte vill tvångslajva Västroms fall, fast med färre hunner och fler smartphones.
Det nya snälla Sverige är inte särskilt snällt när man utmanar det, vilket makarna Olsson fått erfara. Men som tur är verkar de inte ha fattat vinken, utan är nu tillbaka med en ny bok: Det nya matriarkatet: En kartläggning av feminiseringen av staten. Kanske blev de faktiskt lite stötta av Marcetas kritik, för nu har de gått noga till väga och undersökt den demografiska sammansättningen av allmänhetens tjänare inom staten.
Resultatet presenteras grundligt med mycket statistik, myndighet för myndighet. Lite väl grundligt – jag oroar mig för att vissa läsare kan slumra till av siffertugget i första delen. Detta vore illa då boken är viktig och intressant. Resultatet kan faktiskt summeras enkelt: Kvinnor, flickor, damer, tjejer och fruntimmer överallt. Staten domineras idag av kvinnor som är i majoritet i uppåt 80 procent av de cirka 350 myndigheterna, ofta i stor majoritet.
Föga förvånande är den kvinnliga dominansen högre i mjukare myndigheter som Institutet för mänskliga rättigheter, Nämnden för hemslöjdsfrågor och Etikprövningsmyndigheten, men lägre i hårdare, som Försvarsmakten, Sjöfartsverket och Polarforskningssekretariatet.
Viktigt att notera är dock att staten som helhet faktiskt har ungefär lika många män som kvinnor anställda, eftersom män är koncentrerade i vissa stora myndigheter. Författarnas poäng är dock att kvinnodominansen förändrar arbetsplatskulturen på myndighetsnivå. Att polisen fortfarande är 75 procent män medan Myndighetens för ungdoms- och civilsamhällesfrågor är 75 procent kvinnor är alltså inget som väger ut varandra.
Bland de mest obalanserade myndigheterna finns naturligtvis Jämställdhetsmyndigheten. Den är dock inte riktigt så obalanserad som jag i min fördomsfulla sexism trodde, då bara 85 procent av de anställda är kvinnor. Jag vill dock inte hasta till den transfobiska slutsatsen att de kvarvarande 15 procenten är män bara för att de inte är kvinnor.
Boken får fart när konkreta exempel på feminiseringen avhandlas. Särskilt intressant och tragikomiskt är diskussionen om Risbergamassakern i Örebro i fjol. Där överhöljde sig tyvärr inte polisen i manlig ära för sin dådakraft. Om min egen okunnighet om problemen under insatsen är något att gå på så är de underrapporterade. Min förhoppning är att satiristen Jens Ganman får nys om saken, han kan hitta mycket material där.
Men bokens mest upprörande kapitel, eller åtminstone det som upprörde mig mest, är det om skolan. Det är alltid extra illa när det är barn som utsätts. Skolväsendet är idag extremt feminiserat, och 90 procent av lärarna i de lägre årskurserna är kvinnor, en andel som minskar i högre årskurser men aldrig försvinner helt. Det betyder att pojkar växer upp med få manliga förebilder.
Att pojkarna klarar sig sämre än flickorna mätt i betyg, trivsel, ordning och universitetsdeltagande ses som något naturligt av de (o)ansvariga myndigheterna, visar författarna. Att det går bättre för pojkar på högskoleprovet och ute i arbetslivet framställs som en orättvisa snarare än ett avslöjande om skolans inkompetens. Myndigheternas enda lösning verkar vara att förvandla pojkar till flickor, då analysen verkar vara att problemet ligger i att pojkar är pojkar.
Det svenska jämställdhetsarbetet har slagit över och bidrar nu till ökad ojämlikhet. Som Olsson och Olsson visar är det idag män och pojkar som är det ”andra könet”, och verkar vara den enda samhällsgrupp som inte förtjänar sympati. Vi lever i, som boktiteln uttrycker det, i ett matriarkat snarare än ett patriarkat.
Samtidigt vill jag lägga in en varning här. Även om medvetenhet och grundläggande välvilja måste vara en del av lösningen så behövs det mer. Problemet är snällism och en kvävande kvinnlig omsorgsetik. Män behöver manliga lösningar på sina problem. Om män anslöt sig till offerkulten skulle det inte bli mycket kvar av vår civilisation.
Vårt mål bör alltså inte vara att hjälpa män. I stället bör det främst vara att sluta stjälpa.
Jakob Sjölander