En islamist kör in i ett Pride-tåg i Berlin på lördagskvällen. En person dör och 29 personer skadas allvarligt. Bara några timmar efter attacken går polisen ut med namnet på den misstänkte gärningsmannen och beskriver honom som islamist. Tidigt på söndagmorgonen håller Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt ett officiellt uttalande direkt från platsen och säger att händelsen klassificeras och utreds som en islamistisk terrorattack. Men när Sveriges ledande socialdemokrater uttalar sig, de få som överhuvudtaget nämner något om denna fruktansvärda händelse, nämns knappt islamkopplingen.
En av dem är Teresa Carvalho, som förväntas bli Sveriges nästa justitieminister om vänstern vinner valet. Hon är så klart bestört över det som har hänt. Det är ”fruktansvärt”, skriver hon på X, och skickar sina ”tankar” till ”drabbade och anhöriga”. Fint. Men inte ett ord om förövaren, om att han var en 21-årig man vid namn Abdul Ballout, som så sent som i maj 2026 dömdes för att ha förberett ett allvarligt statsfarligt våldsbrott efter att ha försökt ansluta sig till terrorgruppen IS, och som senare, knappt ett dygn efter attacken, sköts av polisen. Några nya uppdateringar ger hon inte heller. Hennes fokus ligger istället på Prideparaden i Stockholm. Där ska det visas att hatet inte får vinna, skriver Carvalho. Fint, det också. Men vilken typ av hat som avses talas det inte om.
Magdalena Andersson har samma fokus: Pride-firandet i Stockholm. Hon nämner visserligen ordet islamist i sina inlägg på sociala medier, men ytterst svagt och vagt. Hon lägger till ordet ”misstänkt” i sina beskrivningar. Det är ett ”misstänkt terrordåd”, trots att Tysklands inrikesminister redan hade konstaterat att det var ett sådant. Islam nämner hon däremot inte. Det gör hon först senare, två dygn efter attacken, men fortfarande med formuleringen ”misstänkt islamistiskt terrordåd”. Detta trots att det officiella uttalandet redan ett dygn tidigare hade slagit fast att det rörde sig om ett islamistiskt terrordåd.
En annan som annars gärna talar för muslimernas sak är Ardalan Shekarabi. Men han har tydligen tagit semester. Ett terrordåd i närliggande Berlin får honom inte att avbryta den. Från Shekarabi är det knäpptyst. En vild gissning är att om gärningsmannen hade varit högerextremist, hade inläggen och orden varit många. Men nu är det alltså tyst.
Så även från Annika Strandhäll och Morgan Johansson. De ligger stillsamt kvar i sina solstolar och ojjar sig antagligen mer över att Tidö-regeringen skrotade termen ”islamofobi”. Att vara rädd för islam saknar grund, anser de, deras partikamrater och S-tidningen Aftonbladet. På partiets hemsida får termen fortfarande leva kvar, liksom bland partiets företrädare. Det blir tydligt när inte ens partiledaren klarar av att citera vad tysk polis eller Tysklands inrikesminister faktiskt har sagt.
Anledningen till den unisona återhållsamheten från ledande socialdemokrater är inte svår att räkna ut. Det är valår, och utan de muslimska rösterna vinner Socialdemokraterna inte valet. Det vet de. Därför väger valtaktiken tyngre än att kalla saker vid sitt rätta namn. De har dessutom ett avtal att förhålla sig till, det som partiet slöt 1999 och där man skrev under på att ge muslimer inflytande i svensk politik. Politisk islam har Magdalena Andersson sagt att hon ogillar, men muslimer i svensk politik, det går tydligen bra.