I juli i år införs ett aktivitetskrav för att få försörjningsstöd. Direktiven från regeringen är tydliga: den som söker och vill ha bidrag måste anstränga sig, lära sig språket, utbilda sig eller på annat sätt göra sig mer anställningsbar. Det ogillar Socialdemokraterna i Stockholm, som nu försöker kringgå reglerna genom att erbjuda kurser i yoga och mindfulness.
Det låter som ett skämt. Men det är det inte. Arvid Vikman Rindevall, socialdemokrat och ordförande i arbetsmarknadsnämnden, menar att yoga och liknande aktiviteter är ”hälsofrämjande” och gör att människor lämnar hemmet och på så sätt, på sikt, närmar sig arbetsmarknaden.
Det är tydligt att sossarna vill skydda vissa grupper ur sin väljarbas från att tvingas arbeta. Stockholm-S, ihop med två andra S-styrda kommuner, Göteborg och Malmö, opponerade sig tidigt mot lagförslaget. I sina remissvar trasslar de in sig i allsköns bortförklaringar: de hävdar att de principiellt inte är emot aktivitetskravet, men vänder sig mot utformningen, ansvarsfördelningen och ifrågasätter finansieringen samt tycker att heltidskravet är orealistiskt. Med andra ord: de vill inte ha något aktivitetskrav alls.
Det provocerar så klart, inte minst hos dem som arbetar och betalar skatt i Sverige. Som varje morgon kliver upp i ottan, åker till jobbet och betalar världens högsta kommunalskatter för att hålla samhället igång. Många av dem har varken tid eller råd att unna sig yogaklasser. Att stockholmssossen Arvid Vikman Rindevall på fullt allvar anser att det är fullt legitimt att dessa arbetsamma, som utgör ryggraden i svensk ekonomi, ska finansiera bidragstagare som sitter på en matta och ”andas” för att ”komma ut ur hemmet” är ett monumentalt hån mot hela den arbetande befolkningen.
Socialdemokraterna, det så kallade arbetarpartiet, framstår som ogenerade hycklare. De säger sig förespråka arbetslinjen, men när det väl gäller blir politiken en annan. Genom att avvisa och medvetet misstolka aktivitetskravet visar de noll respekt för dem som arbetar.
Men S visar också på stor feghet och rädsla, inte inför det nya lagkravet, utan inför sin nya väljarkår: invandrarna. S betalar hellre för att behålla deras gunst än att riskera att förlora deras förtroende genom att ställa krav. Det är bara fegt och svagt.
Men kanske värst av allt är att S visar en nedlåtande syn på invandrare. S-företrädarna i Malmö, Göteborg och Stockholm verkar uppenbarligen tycka att det är att begära för mycket att införa ett aktivitetskrav för att få försörjningsstöd. Hade S fört samma resonemang om svenskar? Så klart inte. Det brukar kallas för låga förväntningars rasism.
Socialdemokraternas resonemang är både svenskfientligt och samhällsdestruktivt. Vinner S i höst blir hela Sverige som Stockholm, Göteborg och Malmö: svenskarna ska jobba och betala skatt, de andra ska erbjudas yoga och kvittera ut bidrag. Det är så S planerar att ”hålla ihop Sverige”.