Public service mäktigare än makten själv

Tänk om alla hade förmånen att ha public service på sin sida. Ta P3-reportern Christopher Garplind. I radioprogrammet Eftermiddag i P3 kallade han Agnes Wold för ”kärring”, sa att någon borde låsa in henne, kallade henne psykopat, sa att han skämdes att jobba i samma bolag som hon, och menade att någon borde ta mikrofonen ifrån henne. Det är på riktigt. Det är en anställd journalist på public service som i sändning kräver att en professor ska tystas, Agnes Wold, för att hon tycker annorlunda än vad han själv, och sannolikt merparten av hans TV- och radiokollegor, gör.

Saken gällde den nya lagen som träder i kraft i sommar, och som gör det olagligt att försöka förändra någons sexuella läggning eller könsidentitet. Agnes Wold är starkt emot den.

När kritiken mot P3-reportern kom, kom också försvaret. På direkten. Inte bara från SR, utan även från SVT. ”Det är tydligt att Garplind skämtar”, stod det i stora svarta bokstäver. Men den som lyssnar på programmet har svårt att höra det roliga. Medpanelisterna hummar medhållande när Garplind öser ur sina okvädesord. Ingen fnissar. Inga skratt. Men efteråt blev det ändå att det han sa var ”ett skämt”. För hela public service-maskineriet kom till hans undsättning. De fixade berättelsen.

Samma mönster syns i SVT:s rapportering om Lundsbergs skola, fast den här gången bestämde public service att det inte var ett skämt. Filmer publicerades i den så kallade dokumentärserien ”Arvtagarna” utan upphovsmännens tillstånd, klipptes om och presenterades som bevis på brutalitet. I verkligheten har flera intygat att det var spratt som eleverna själva initierade och spelade in. Instagramkontot var inte alls hemligt, som SVT hävdar. Alla som gick eller hade gått på elevhemmet Björke hade tillgång till det. Killen med hockeyhjälm skojade själv om hur enkelt det var att ta sig igenom en av elevhemmets dörrar. Killen som slog med ett skärp mot en äldre elev var också på skoj. Men det är ingen berättelse som får komma fram. Lundsbergs elever har ingen plattform i närheten av SVT:s eller SR:s. Inte heller de elever som faktiskt misshandlades, dem ville SVT inte ens ha kontakt med trots att de själva försökt nå SVT. För berättelsen var redan satt. Av public service.

Det är där makten sitter. Inte i rätten att ha en åsikt, utan i rätten att definiera vad som är sant, vad som är ett skämt, och vems röst som når fram.

Det är också därför Agnes Wolds åsikt i transfrågan är viktig. Hon argumenterar för att vuxna har ett ansvar att bromsa unga som, i en sårbar period av sitt liv, riskerar att fatta irreversibla beslut om sin kropp. En väns son illustrerar varför. Runt 20 år, med en NPF-diagnos, sökte han svar på vem han var. Hans AI svarade att han sannolikt led av könsdysfori, utan att han ställt en enda fråga som pekade dit. Han tog svaret utan att ifrågasätta. Det var hans nya AI-vän som hade talat. Han köpte östrogenhöjande vitaminer, en IPL-apparat och rakhyvlar för tusentals kronor, och skar sig illa när han försökte ta bort kroppsbehåring på egen hand. Det var hans mamma som hittade de blodiga bandagen, och kunde därefter få honom på andra tankar. Efter den 1 juli skulle det hans mamma gjorde vara brottsligt. Det är den åsikten, och den typen av reaktion som varje sund förälder hade vidtagit i samma situation, som public service nu vill kväsa.

SVT och SR är satta att granska makten. Men när de själva avgör vad som är ett skämt, vems version som ska få komma fram, vad som är sant eller falskt och vilka röster som ska lyftas respektive tystas, då har de slutat vara public service. Då är de makten.