Föreställ er ett Sverige med enbart vänsterpartister. Alltså ett land där alla röstar på Vänsterpartiet och genuint tror på partiets syn på hur ett samhälle ska styras. En fantastisk tanke, säkert, för de många som idag säger sig stödja eller överväger att lägga sin röst på detta parti. Men för den som orkar tänka ett steg till, vilket vänsterpartister inte är särskilt kända för att göra, blir tanken obehaglig.
Vänsterpartiets grundidé är nämligen att ta pengar från andra. Alla pengar som finns i ett samhälle betraktas som statens, det vill säga allas, pengar. Socialdemokraterna lider av samma grundläggande åkomma, men i en mildare form, en slags lightversion där ett litet inslag av marknadstänkande gör att de ibland, beroende på vem som leder partiet, håller de värsta stjäla-från-andra-impulserna i schack.
Vänsterpartiet har nyligen gått ut och deklarerat att mer ska beskattas. Det ska införas fastighetsskatt, förmögenhetsskatt, bankskatt och till och med en exitskatt som innebär att människor inte ska kunna lämna landet utan att först lämna ifrån sig en större del av sina tillgångar till statskassan, något som även Magdalena Andersson tidigare har föreslagit. Vänsterpartiet argumenterar, likt Socialdemokraterna, att de ”rika” måste betala mer.
Så vad skulle egentligen hända i ett Sverige fyllt med vänsterpartister och socialister? Skulle den vänsterpartistiska ideologin flöda fritt, Sverige blomstra och alla vara underbart nöjda? Knappast, främst av den enkla anledningen att det inte skulle finnas någon att ta pengar ifrån. Nämn den vänsterpartist som skapat ett större företag med tusentals anställda, eller som uppfunnit eller presterat något av värde? Möjligtvis går det att finna någon enstaka socialdemokrat, men de har oftast gjort karriär eller skapat något av värde först efter sin politiska bana.
På 1970-talet var Sverige mycket nära att bli den socialistiska drömutopins verklighet. Socialdemokraterna satte full gas på skatterna, och effekten lät inte vänta på sig. Företagsledare, innovatörer och entreprenörer, tillsammans med sina företag, lämnade landet och stagnationen blev snabbt ett faktum. IKEA var ett av dessa företag, vilket också är en delförklaring till deras framgång. Hade IKEA stannat kvar i Sverige och lidit under dess skattetryck hade bolaget aldrig blivit det multiglobala företag det är idag.
Under socialdemokratisk ledning stannade den svenska tillväxten i princip helt av under ett decennium. Det är dit Vänsterpartiet och Socialdemokraterna nu vill föra oss.
Grannlandet Norge genomgår samma socialistiska resa, med samma resultat som Sverige upplevde på 1970-talet. De straffbeskattar ”de rika” hårt, vilket har fått de företagsamma, driftiga och välbärgade att fly landet. För att stoppa utflyttningen införde Norge en exitskatt på 38 procent. Följden har blivit att Norge tappat 1,5 procent i BNP-tillväxt. Tack vare sina oljereserver har landet råd med det rent monetärt, men att kväva innovationslusten och entreprenörsviljan innebär att de driftiga lämnar, nu i förebyggande syfte, långt innan företagen vuxit sig stora. Kvar blir en alltmer medioker befolkning som får allt svårare att hitta jobb eftersom entreprenörerna försvinner. De norska socialisterna har förvisso uppnått sitt mål att straffa de rika, men landet som helhet har blivit fattigare.
Det finns egentligen bara ett skäl till att socialister vill öka beskattningen, och det är avundsjuka. Vad som är hönan och ägget är oklart, om det är avundsjuka människor som tenderar att rösta på Vänsterpartiet, eller om det är vänsterpolitiken som fostrar människor till att bli avundsjuka och missunnsamma. Det kan man diskutera. Men oavsett är det ett moraliskt fördärv att vilja styra ett land utifrån en så nedbrytande och improduktiv drivkraft som avundsjukan. Det leder aldrig till framgång, och 1970-talets Sverige och dagens Norge är levande bevis på det.
Och tänk på det omvända, ett Sverige styrt av de krafter som står i bjärt kontrast till Vänsterpartiet. Ett Sverige där entreprenörskap, frihet och marknadsekonomi får råda, den typen av principer som Tidöpartierna främjar. Vi behöver inte ens spekulera, vi har facit. Tre år med Tidöpartierna har redan visat vägen: ökad tillväxt och därmed ökat välstånd.