Hamas genomförde en attack mot Israel den 7 oktober, en attack av ett slag som inte beskådats i landets historia sedan Yom Kippur-kriget. Genom flera års planering lyckades terrorgruppen Hamas tillsammans med allierade styrkor korsa gränsen och utföra den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Rapporteringen kring attackerna mot kibbutzerna, byarna och städerna visade på en brutalitet från en organisation vars ideologiska mål är att förinta den judiska staten Israel.
Många har ställt sig frågan hur Hamas kunde genomföra en så pass avancerad attack. Detta var inte en attack utförd av ett fåtal terrorister, utan av tusentals palestinier som korsade gränsen den 7 oktober och deltog i blodbadet. Hela omvärlden, inte bara israeler har frågat sig hur Israel med sin avancerade och starka underrättelsetjänst kunde missa Hamas förberedelser.
För konspirationsteoretiker inom bland annat den pro-palestinska rörelsen är svaret enkelt: att den israeliska regeringen under premiärminister Benjamin Netanyahu lät attacken ske för att skapa förevändning för ett ”folkmord i Gaza”. Men det faktiska svaret är betydligt mer komplext. För att förstå hur attacken kunde genomföras måste man studera Israels historia.
Vidare har författarna av boken While Israel Slept studerat beslut fattade av politiska ledare, underrättelsetjänsten och militären, något författarna Yaakov Katz och Amir Bohbot började analysera kort efter attacken.
Hamas och Israel har hamnat i väpnade konflikter flera gånger. Bara tre år efter att Israel lämnade Gaza år 2005 genomförde IDF en massiv markoperation, Operation Cast Lead, riktad mot Hamas som fortsatte attackera Israel med raketer och använde sitt tunnelsystem för att kidnappa israeliska soldater vid gränsen.
Kidnappningen av IDF-soldaten Gilad Shalit skapade en svår situation för Israel; den unge soldaten måste hem till varje pris. Därför beslutade den israeliska regeringen 2011 att i ett fångutbyte byta ut närmare tusen palestinska fångar mot Shalit.
En av dem var Yahya Sinwar, som avtjänade ett livstidsstraff för inblandning i mord på israeliska soldater under första intifadan. Mohammed Sinwar, hans yngre bror och en maktfaktor inom Hamas, insisterade starkt under förhandlingarna på att Yahya skulle släppas.
Den som starkast motsatte sig frigivningen, men som inte fick något gehör, var den man som räddat Sinwars liv genom att upptäcka en hjärntumör: fängelsets läkare Yuval Bitton.
Genom sina många möten med Sinwar visste Bitton att Sinwars övertygelse om religiös jihad och hans brutalitet skulle skapa ännu större problem för Israel. I och med Sinwars starka ledarroll över Hamas-gruppen i fängelset var det naturligt att han efter frigivningen skulle få en ledarroll även på Gazaremsan, vilket också skedde då han blev Hamas ledare i Gaza och den person som planerade 7 oktober-attacken.
Mossad har inte varit involverad i att bekämpa Hamas i lika hög grad som IDF och Shin Bet. Deras arbete har framför allt bestått i att övervaka Hamas finansiella nätverk, vilket Mossads team ”Harpoon” ansvarade för. Teamet, under befäl av Udi Levy, upptäckte att Hamas genom företag i flera länder hade lyckats dölja omkring en halv miljard dollar i tillgångar. När Levy informerade premiärminister Netanyahu hoppades han på ett beslut att krossa Hamas finansiella nätverk. Men inga nya direktiv kom.
De som till slut tog hotet på allvar var USA. Joe Bidens administration sanktionerade det som amerikanska finansdepartementet kallade ”Hamas Investment Office”. Men enligt författarna var detta redan för sent; i fem års tid hade Hamas kunnat finansiera sig själva genom nätverket.
Något som genomsyrar boken är uppfattningen att toppskiktet inom regeringen och militären att Hamas inte ville eskalera konflikten, utan var nöjda med Qatars finansiering. Samtidigt förlitade man sig på gränsförsvaret med muren ”Iron Wall”. Författarna återger exempel på hur denna uppfattning fortsatt dominerade bara dagar innan 7 oktober, trots underrättelser om Hamas förberedelser inför ett krig.
För Israels ledning ansågs hotet från Hizbollah i Libanon och Irans kärnvapenprogram vara större och mer existentiellt. Detta fokus kan delvis förklara IDF:s nedskärningar av Gaza-divisionen, varför den militära underrättelsetjänsten Unit 508 inte satsade på informatörer i Gaza och varför Shin Bet ägnade större uppmärksamhet åt Hamas på Västbanken, då de ansågs vara ett större hot mot bosättare.
En av de förmågor Israel förlorade den 7 oktobervar sin avskräckningsförmåga, något nödvändigt för ett land omringat av fiender som vill utplåna det. Genom avancerade operationer i Gaza, Libanon och Iran har Israel delvis återtagit denna förmåga, men den får aldrig tas för given.
Författarna av While Israel slept Yaakov Katz och Amir Bohbot hoppas att underrättelsetjänsten, militären och säkerhetstjänsten drar lärdom av 7 oktober och slutar ta sina fiender och sitt eget försvar för givet. För att förhindra ytterligare en attack liknande den 7 oktober krävs positiva förändringar, exempelvis att varje regional IDF-bas ska kunna samla in och analysera underrättelser. Det innebär att information från de regionala baserna måste väga tungt, något som inte tidigare varit fallet. Utposten i Nahal Oz, som attackerades den 7 oktober, hade exempelvis varnat ledningen flera gånger om misstänkta aktiviteter längs gränsen.
Det som fortsatt är starkt i Israel är folkets återhållsamhet, något författarna avslutar boken med: “However, what we’ve learned after October 7 is that Israel can overcome any external threat. What it cannot overcome is the danger that lies within it – a threat born of division and self-inflicted harm. It is time for Israel to rise above internal discords and recognize that unity is its strongest defense.”
Christoffer Jonsson
Medlem i Kristdemokraternas ungdomsförbund och samhällsdebattör
X: @kurrejonsson