Alla som besöker kommunistmuseet i Prag möts av tre ord på väggen i foajén: Dream, Reality och Nightmare. Med dessa tre ord — dröm, verklighet, mardröm — beskrivs vad museet har att visa upp: fyrtio år av mänskligt lidande under kommunismens förtryck i dåvarande Tjeckoslovakien, i dag uppdelat på Tjeckien och Slovakien. När Nooshi Dadgostar i helgen talade på Vänsterpartiets 46:e kongress ekar dessa ord otäckt i bakgrunden. Trots hennes fina formuleringar lyser det kommunistiska budskapet tydligt igenom.
Ett exempel är när hon säger att ”allt för länge har Sverige haft en elit som berikat sig på att ta det som är vårt”. Med ”vårt” syftar hon på folket, vilket i vänstertänk innebär staten. Det är staten som är ägare av allt. Privat ägande finns inte, och skulle det finnas är det fult och ska med alla tänkbara medel begränsas. Framgångsrika entreprenörer beskriver hon som ”feta katter” som ”har fått fritt fram att råna hushållen”. Hyresvärdar, privatläkare, musikstreamingbolag. Alla är onda. Det finns inget gott hos dessa. Enligt Dadgostars logik vill ingen av dem göra ett bra jobb. Läkarna vill inte hjälpa sjuka, hyresvärdarna vill inte bygga trevliga bostäder och streamingbolagen vill inte erbjuda lättillgänglig musik. Nej, de vill alla bara roffa åt sig. Och det är politikernas fel som under alldeles ”för lång tid” tillåtit entreprenörer och företagare att bli framgångsrika och tjäna pengar. Dadgostar längtar efter en annan typ av ekonomi, en som definitivt påminner mer om den kommunistiska än om det som brukar kallas marknadsekonomi. Kommunismens nattsvarta och grymma historik verkar inte bekymra henne det minsta. Hon är hoppfull och säger: ”Vi har gjort det förut och vi kan göra det igen. Det är när vi är många som gör det här tillsammans som vi kan välta berg.”
Eftersom Nooshi Dadgostar ännu inte har fått löpa linan ut med sitt kommunistliknande projekt befinner hon sig fortfarande på drömstadiet. Hennes tal är poetiskt. Hon lovar guld och gröna skogar. Allt ska vara ”gratis”. Alla ska få mer. Ingen ska behöva vara fattig. Och allt detta kan bara skapas ”tillsammans”. Det är slående bekant. Man kan nästan föreställa sig hur Dadgostar fantiserar om att rada upp tusentals gymnaster på ett stort öppet fält framför svajande röda flaggor. Hon med taktpinnen. Alla i likadana kläder och de gör som de blir tillsagda.
Och, som sig bör, pepprar hon talet med lite skrämselpropaganda, hon utger sig för att vara garanten för att luften vi andas ska förbli gratis, den luft som de borgerliga enligt Dadgostar snart kan ta betalt för. Det kan inte bli mer kommunistiskt än det som Dadgostar pratar om på Vänsterpartiets kongress i Örebro.
Men skulle Socialdemokraterna släppa in Vänsterpartiet i en regering, vilket det finns stor risk för, kommer verkligheten. Daniel Svedin, tidigare talskrivare åt Stefan Löfven och numera socialistisk politisk chefredaktör på tidningen Arbetet, är besviken på Vänsterpartiet, som inte spelat sina kort rätt och som försvårat möjligheterna för en S-ledd regering. V borde inte ha krävt regeringsplatser. Istället skulle de ha krävt att Centerpartiet inte får en plats i en kommande regering. Det hade varit en bättre lösning, anser Svedin. Men Ida Gabrielsson, vice ordförande för Vänsterpartiet, är tydlig med varför de inte kan stå utanför en regering. Då kan S lägga fram ett förslag, skriver Ida Gabrielsson på X, om att begränsa invandringen vilket Tidöpartierna kommer att säga ja till. Den risken vill inte Vänsterpartiet ta.
Med andra ord är det tydligt vad Vänsterpartiet vill åstadkomma. De går inte bara till val på att lova allt till alla, utan också med målsättningen att fler munnar i Sverige ska mättas. Det räcker tydligen inte med 1,3-1,8 miljoner personer som inte är självförsörjande. Vänsterpartiet vill ha fler att försörja, fler som är beroende av statens allmosor, vilket i vänsterspråk betyder att fler lättare kan styras. Då blir kommunismen så mycket enklare att implementera i Sverige. Det är då mardrömmen kan ta vid på riktigt.