Magdalena Andersson har varit på socialistkonferens i Spanien. Det var lyckat, enligt henne själv. Publiken var vacker och krafterna progressiva, sa hon uttryckligen, med den iranska förtryckarregimens flaggor, mullornas flaggor, som bakgrund. Man baxnar. Är detta verkligen vackert för Magdalena Andersson?
Stolt berättar hon sedan på Instagram att denna ”progressiva” rörelse, som hon kallar det, har ett viktigt uppdrag, och det är att ”förbättra vardagen för hårt arbetande människor och stärka samhällsgemenskapen.” Där ser man. Vad tycker mullorna i Iran om det? En av världens mest grymma regimer. Har de samma målsättning, för män, för kvinnor, för oliktänkande, för de homosexuella? Och samhällsgemenskapen, den som Magdalena Andersson lyfte som så viktig, på vilket sätt har Socialdemokraterna stärkt den i Sverige under de senaste två decennierna? Genom att ta emot hundratusentals människor som man inte hade en aning om vilka de var? Att göra det under täckmanteln ”allas lika värde” som få kunde ifrågasätta, och därtill förminska och tillintetgöra den svenska kulturen. Eller var det genom tvångsinförandet av mångkultur, som hon och hennes partikamrater nu vill försöka lappa och laga med den föreslagna tvångsblandningen? Är det så Socialdemokraterna vill bygga samhällsgemenskap? Genom tvång och återigen tvång.
Är det att vara framåt? Eller progressiv, ordet som Magdalena Andersson hellre använder.
Magdalena Anderssons framträdanden och uttalanden ger ofta fler frågor än svar. Att hon och hennes gelikar använder sig av ordet progressiv är inte en slump. Det är ett retoriskt knep, att signalera att hon vill framåt, inte bakåt. Men mycket mer än så säger det inte.
På vilket sätt hon och hennes socialistkollegor vill framåt framgår sällan. Kan det vara på det sätt som hennes partikollega i Spanien, premiärminister Pedro Sánchez, gör, han som nyligen beviljade en halv miljon uppehållstillstånd till illegala invandrare? Skälet till det, enligt honom själv, är att det föds för få barn i Spanien. Den retoriken känner vi igen. Det ska åtgärdas med att ta in en ny befolkning. Hur det slutar kunde Magdalena Andersson ha berättat. Arbetslösheten skjuter i höjden, kriminaliteten ökar, det grova våldet eskalerar, gängkriminaliteten äter sig ner i allt yngre åldrar och islamismen breder ut sig och tar med hjälp av demokratin större och större plats i den beslutande förvaltningen. Och kanske allra värst, samhällsgemenskapen slits isär. Om detta är bra eller dåligt tycks vara en politisk fråga. Är man socialist och progressiv är det uppenbart något som är bra. Annars hade väl Magdalena Andersson varnat och upplyst sin spanske kollega om detta. Allt Magdalena Anderssons prat om att vilja föra en stram migrationspolitik framstår alltmer som ett tydligt falsarium.
När hon lämnar socialistkonferensen i Barcelona skriver hon vidare på Instagram att det finns stor kraft i den progressiva rörelsen. Hon är hoppfull. Hon sniffar morgonluft. Det gjorde socialisterna i slutet av 70-talet i Iran också. Och vi vet hur det slutade. Det blev inte högerkrafter i den mening som Magdalena Andersson ofta varnar för, och som sedan tog över. Det blev deras frände, islamisterna, som tog över. Som tack för hjälpen slog de kort därefter ihjäl sina bundsförvanter, socialisterna.
Givetvis finns det bara en enda förklaring till varför Magdalena Andersson och hennes partikamrater inte avsäger sig allt samröre med islamister och andra antidemokrater, och det är att det handlar om antalet och om röster. Utan dessa överlever inte Socialdemokraterna. Det vet de, men de värnar hellre om sig själva och sitt parti än om Sverige. De kan prata progressivitet hur mycket som helst men socialdemokratins tid är förbi. Socialism tillhör historien, och dess skräphög. Inte framtiden.