”Magdalena Anderssons strategi kraschar inför våra ögon” är rubriken på en Timbro-artikel skriven av Stefan Stern, som har en lång och tung socialdemokratisk karriär bakom sig. Han har bland annat varit planeringschef i Göran Perssons statsministerkansli samt både statssekreterare och biträdande partisekreterare åt Mona Sahlin (2007–2011).
I artikeln formulerar han något som många redan börjat ana: att Magdalena Andersson får allt svårare att ro hem valsegern i höst. Och det märks på henne. Självförtroendet har tagit stryk, orden tryter och utan manus famlar hon efter formuleringar. Ibland blir det obegripligt att förstå vad hon vill ha sagt.
Skälen till hennes borttappade självkänsla är många. Internt har hon det jobbigt. På hennes senaste presskonferens stängde kollegorna helt plötsligt av sändningen på partiets egen YouTube-kanal. Förmodligen gjorde de det när hennes svar på journalisternas frågor inte blev vad S-kollegorna hade tänkt sig. Av de egna avkrävs hon det omöjliga. Hon ska kunna formulera ett politiskt budskap som är omöjligt att kommunicera trovärdigt. För vem kan, med hedern i behåll, säga att Sverige ska öka sitt välstånd genom ökade bidrag, ökat bistånd, kortare arbetsdagar, drastisk befolkningsblandning, osäker elproduktion och högre skatter? Det är ingen politik som signalerar ansvarstagande för Sverige och det svenska folket. Det är en tvärtom-politik där Socialdemokraterna avslöjar ånyo att det är bidragstagarna som de har som fokus. Vem som helst kan förstå att med den typen av prioriteringar kommer Sverige aldrig att bli ett bättre land.
Förtroendet för Andersson har också fallit drastiskt, med hela 20 procentenheter sedan 2022. Att gå till val med en enda huvudperson vars popularitet dalar var förmodligen ett feldrag. Men det är för sent att ändra på det nu. Inte blir det bättre av att hon och Socialdemokraterna inte lyckats samla ett regeringsunderlag. Regeringsfrågan, som S nu vill hävda att de ska klara på egen hand, uppfattas som vansklig, särskilt med tanke på det allvarliga omvärldsläget.
Dessutom har Socialdemokraterna inte lyckats ta sig ur 2022 års valstrategi, som Stefan Stern så riktigt påpekar. Partiet saknar fortfarande egen politik. På de få områden där de försökt skapa en sådan blir det direkt magplask. Förslaget om befolkningsblandning var ett sådant. Motståndet blev så kraftigt att partiet tvingades omformulera det och kalla det för en ny statlig bostadspolitik. Det är fortfarande samma förslag, men med annat namn. Även här avslöjar S att det är bidragstagarna som står i fokus. Slopad karens, kortare arbetstid, dold förmögenhetsskatt som S kallar beredskapsskatter, och en statlig investeringsbank gynnar soffliggarna och handlar i grunden om en och samma sak: att ta pengar från andra. Inte heller har dessa förslag något syfte att göra svensk ekonomi starkare. Snarare får de direkt motsatt effekt. Sverige blir fattigare.
Även den beryktade S-politiken i Stockholm är ett sänke för S och Magdalena Andersson. Det rödgröna styret i huvudstaden fungerar som ett varnande finger. Staden lånar mer än en miljon kronor i timmen, miljardunderskotten växer och mer än 140 vårdmottagningar har stängt efter att privata aktörer avvecklats. Parkeringsplatser tas bort. Cykelbanor byggs kilometervis. Ett facit som imponerar föga.
Sammantaget är bilden dyster för Socialdemokraterna. Och därmed positiv för Sverige. Socialdemokraternas strategi håller inte, ledaren vacklar, politiken är ur ett Sverigeperspektiv kass och underlaget för en regering saknas. Frågan är inte längre om strategin kraschar — den gör den redan. Frågan är väl snarare om Magdalena Andersson tvingas tacka för sig före eller strax efter valet.