Anne Ramberg är ett välkänt namn i svensk offentlighet. Som advokat, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet och nu styrelseordförande för Uppsala universitet har hon länge haft en stark röst i debatten, inte minst genom sin mångåriga, närmast fanatiska kritik mot Sverigedemokraterna och dess anhängare. Hennes budskap har varit tydligt: en politisk rörelses historia går inte att vifta bort. Rötter, idéarv och tidigare ställningstaganden spelar roll, oavsett vad rörelsen påstår sig ha blivit idag.
Nu har Ramberg hamnat i blåsväder. Det har kommit fram att hon engagerat sig i kretsar kopplade till Folkets mujahedin (MEK), en iransk organisation med en ytterst omstridd historia. Och hennes försvar av det engagemanget är svårt att förena med de principer hon själv förespråkat.
MEK är ingen vanlig oppositionsrörelse. Det är en islamkommunistisk sekt med en mörk historia: väpnad kamp, attentat och samarbete med Saddam Hussein under Iran-Irak-kriget. Avhoppare beskriver en odemokratisk, toppstyrd organisation med personkult kring ledarskapet och en grym historia av att skilja barn från sina föräldrar.
I stället kommer hon med bortförklaringar och hänvisar till att organisationen avlistats från internationella terrorlistor. Men det är juridiska beslut, inte moraliska frikännanden. Det är precis den typ av argumentation hon annars brukar ifrågasätta: att nutida formuleringar ska väga tyngre än historiken, som i detta fall är både grym och otäck.
Kontrasten till hennes egen retorik är slående. I ett uppmärksammat blogginlägg beskrev Ramberg invandringsfientliga krafter som ”bruna råttor”, ett uttryck som visar att hon anser vissa politiska strömningar vara så komprometterade att de inte bör normaliseras. Mot den bakgrunden är hennes syn på MEK desto mer anmärkningsvärd.
Som styrelseordförande för Uppsala universitet, en av Sveriges mest ansedda och anrika institutioner, väcker det också en bredare fråga: är det här de värderingar staten ska förmedla utåt? Sympatier för en sektliknande organisation med en dokumenterat våldsam historia?
Maryam Rajavi, som Ramberg lyfter fram, är ingen oberoende demokratiförkämpe. Hon är organisationens egen utsedda ledare sedan 1993. Att framställa hennes program som ett trovärdigt alternativ är inte att tala för iranska folket. Det är att tala för MEK.
Ingen ifrågasätter att iranska kvinnor lever under ett allvarligt förtryck eller att deras kamp förtjänar stöd. Men det går utmärkt att stödja den kampen utan att omfamna en organisation med MEK:s bakgrund.
Antingen spelar historien roll, eller så gör den det inte.