När 150 av Europas ledande journalister inte vill ställa en enda fråga om de över 40 000 iranierna som avrättades i januari, eller om de 19 som dödades under de två senaste veckorna, är något allvarligt fel. Att journalistkåren till stora delar felar i Sverige har vi blivit varskodda om tidigare, bara så sent som i veckan då Kvartal avslöjade att SVT fejkade sina förtroendesiffror, men att samma elände finns i hela Europa är ett allvarligt problem.
Mer korrekt borde journalisternas tystnad beskrivas som ett allvarligt demokratiproblem i hela Europa, men eftersom samma journalistkår har nött ut det begreppet i sammanhang där det inte hör hemma, har ordets innebörd tappat kraft.
Det är prins Reza Pahlavi från Iran som i ett tal på X riktar sig till det europeiska folket. Han är minst sagt upprörd över att ingen journalist bland de 150 som han mötte under två presskonferenser i Europa ville ställa en enda fråga om de tusentals avrättningar som den iranska regimen systematiskt ägnar sig åt. Ett av dessa möten med journalister skedde i Stockholm, ni vet, huvudstaden i det land som Socialdemokraternas Göran Persson ville kalla för den humana stormakten. Inte ens där väcktes journalisternas intresse för frågorna. När det handlar om det mänskliga lidandet i Iran finns det tydligen inget utrymme för humanism.
Man kan undra vad syftet kan vara när 150 journalister väljer att inte rapportera om vad som händer i Iran. Är det rädsla? Nja, i så fall handlar det om rädsla för att tappa prenumeranter, eftersom merparten av mainstreammediernas läsare står till vänster, eller åtminstone har vänstersympatier. I dessa vänsteråsikter ingår det att ogilla Trump och allt det han gör. Att han krigar mot en tyrannisk regim som tystar och dödar sina oliktänkande, släcker ner landets internet och hotar hela västvärlden med sina kärnvapen och terroraktioner blundar de för. Inom denna läsekrets, hur osannolikt det än låter, väger hatet mot Trump tyngre än vikten av att tillintetgöra vår tids största hot mot den demokratiska världen. Skulle journalisterna uppmärksamma det mänskliga lidandet i Iran, ger de Trump indirekt rätt. I deras värld är det en förbjuden väg att gå.
Men vad som är hönan och ägget i sammanhanget är svårt att avgöra. Att denna läsekrets har den här absurda och förvrängda uppfattningen är ytterst journalisternas fel. I årtionden har svenska journalister matat läsekretsen med förvrängd information och dolt det som har varit av betydelse. DN skrev om att invandringen skulle göra Sandviken en halv miljard rikare om året, men vägrade att skriva om hur invandrare tafsade på unga flickor på en konsert i Stockholm. SVT har förvrängt och vinklat i decennier. Vi har fått lära oss hur man dammsuger och tvättar kläderna på nattetid för att få oss att tro att elen inte blivit en bristvara efter de rödgrönas nedstängningar av fullt fungerande kärnkraftverk. Flyktingar utan utbildning eller arbetslivserfarenhet har beskrivits som ”kompetensregn”.
Åren har gått, och vi har tack och lov fått alternativmedia som skildrar en annan verklighet. Det har gett upphov till att människor har lärt sig att ifrågasätta vad som skrivs. Vänstern kallar det för polarisering, eller allra helst, ett hot mot demokratin. Sanningen är att polariseringen inte hotar demokratin, däremot är det sant att den hotar de av etablissemanget uppbyggda maktstrukturerna.
Det är bedrövligt, och oroväckande, att vi inte längre kan prata om journalister som journalister. De är snarare propagandister. För vilka jobbar de, kan man undra. Själva tror de att de jobbar för sitt eget bästa, men den iranske prinsen säger det som många tänker: Med sin tystnad och sitt ställningstagande legitimerar de europeiska journalisterna den iranska regimen. Det skulle de aldrig erkänna att de gör, men det är de facto konsekvensen av att de låter bli att skriva om vad som sker i Iran.
Det är fruktansvärt. Det är en skam.