Efter ayatolla Ali Khameneis död – den andre av två ayatollaher som tillsammans förtryckt iranska kvinnor i 47 år – har glädjeyttringarna från de annars så röststarka feministgrupperna och individerna varit minst sagt svaga. Inga handhjärtan har skickats till vare sig USA eller Israel, som slutligen satte stopp för denna iranska kvinnotyrann.
Istället har reaktionen varit en helt annan. Plötsligt blev ”folkrätten” så mycket viktigare att försvara än kampen om kvinnors rätt till ett friare liv. Att Khamenei själv aldrig hade tagit någon form av folkrätt i beaktande verkade inte relevant i sammanhanget. Den aspekten vill inga feminister lyfta.
En av dessa ”feminister” är Annika Strandhäll. Hon är ordförande för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (S-kvinnorna). Ända sedan Iran attackerades är hon en av många som tydligt förmedlat att demokrati och frihet måste nås genom diplomati – det vill säga genom samtal. Hon delar bland annat iran-vurmaren Carl Bildts inlägg där han skriver att USA:s och Israels krig är ”valfritt” och att det inte stämmer att Iran har kärnvapen. Vad han säger, vilket Strandhäll skriver under på, är att det är USA:s och Irans fel att krig har uppstått. Det hade varit bättre, menar de, att vi hade låtit Iran få fortsätta med sina grymheter. Samma åsikt uttrycker Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, som annars så ofta understrukit hur viktigt det är att stärka kvinnors rättigheter. Hon förordar också mer samtal. 47 år av diplomati är inte tillräckligt enligt dessa så kallade feminister.
Magdalena Andersson vill också kalla sig för feminist. Kvinnorelaterade, och känsloladdade ämnen, är för närvarande hennes främsta valstrategi. Därför far hon runt på Region Skånes förlossningsavdelningar, iklädd rollen som statens främsta papperskontrollant, för att hitta strävt papper i den Tidöpartistyrda regionen.
Mellan tagningarna om Skånes BB-papper hinner hon med lite av Iran. Men hon är försiktig. Hon väger orden på en guldvåg. På de sociala mediekanalerna uttrycker hon (eller hennes talskrivare) sig helst i skrift, med textbilder vars budskap lämnas öppna för läsarens egen tolkning. Den ena bildtexten säger så och den andra si. Ingen kan bli kränkt. Inte ens en kvinnoförtryckande islamist ska känna sig trampad på, tycks vara Anderssons och Socialdemokraternas målsättning. I hennes videoklipp på Instagram talar hon heller inte fritt. Trots telepromptern som hon har framför sig, är klippen hårt redigerade vilket talar för att omtagningarna varit många, vilket också talar för att Magdalena Andersson inte behärskar ämnet. Som statsministerkandidat är det ett illavarslande svaghetstecken att inte kunna hantera utrikespolitiska frågor bättre än så.
Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar är inte heller hon frikostig med de feministiskt laddade kommentarerna. Inga glädjeskutt för den iranska kvinnliga befolkningen, som nu kan se en strimma av hopp om att slippa moralpoliser och slöjtvång. Dadgostar är annars väldigt dansant i sina videoklipp. Men när det kommer till kvinnor och Iran är dansstegen borta. I januari, när demonstranterna i Iran dödades i tusental per dag, lät det annorlunda. Då gav hon sitt uttryckliga ”stöd till kvinnor och män som med risk för sina liv protesterar mot den iranska förtryckarregimen.” Men sedan flög israeliska och amerikanska drönare in i Iran och förintade ledaren för förtryckarregimen – och då blev folkrätten plötsligt det viktigaste.
Vänsterfeministerna visar inte bara upp sig som ett gäng hycklare. De blottar även en djupt antisemitisk sida. Det onda i sammanhanget, enligt dessa, är Israel. Även om det inte uttalas direkt, är det den gemensamma nämnaren.
Mest öppen med sitt judehat är partiet Feministiskt initiativ. De skriver att de står i ”full solidaritet med det iranska folket” men uttrycker samtidigt sin ”avsky” gentemot USA och den ”sionistiska terrorstaten Israel”.
Kriget i Iran har lärt oss att det finns ett förbehåll i den feministiska kampen. Utförs den av USA eller judarna i Israel är den inte värd någonting. Är man vänster och feminist ska kampen för kvinnor utföras av rätt personer med rätt religion. Det såg man inte komma, att vi nu kan sätta likhetstecken mellan feminism och antisemitism.
Feminismen har alltid haft sina fiender. Men den senaste fienden är faktiskt oväntad, att den finns inom rörelsen själv.