Det sägs ofta att vänsterblocket har svårt att bilda regering för att partierna saknar gemensam politik. Men stämmer verkligen det? Det finns åtminstone ett gemensamt mål som de fyra vänsterpartierna delar, och det är att invandringen och invandrarna ska värnas. Att det kommer till uttryck med olika budskap betyder inte att de tycker olika kring grundidén.
Sinsemellan har de delat upp målsättningen på ett finurligt sätt.
Centerpartiet är blockets stora arbetskraftsinvandringsparti. De kräver i princip fri arbetskraftsinvandring utan några regler om till exempel lönegolv och liknande. Det är skadligt för företagen och integrationen, anser de.
Miljöpartiet är blockets lilla asylparti. Att värna och främja asylinvandringen ser MP som sin huvudsakliga uppgift. Alla begränsningar och regleringar som syftar till att få färre personer från tredje världen att söka sig till Sverige får Miljöpartiet att må illa. Ju fler kvotflyktingar och asylinvandrare som välkomnas till Sverige, desto lyckligare blir landets miljöpartister.
Vänsterpartiet har under de senaste åren varit väldigt tydliga med vad deras hjärtan bultar allra mest för. Och det är inte för Sverige och svenskarna, utan för palestinier och regimtrogna iranier. Ingenting tycks stoppa dem från att tycka annorlunda. Inte ens den uppenbara terroristkopplingen hos båda dessa grupper får någon vänsterpartist att tveka. Tvärtom.
Och så kommer vi till Socialdemokraterna. Visst säger de att de vill ha en stram invandringspolitik. Men agerar de som om de menar allvar? Nej. De vill öka bidragen, eller som de hellre säger ”stärka välfärden”, vilket appellerar direkt till den stora gruppen utrikesfödda utan arbete. De vill återinföra bistånd och bidrag till islamistanknutna organisationer som Islamic Relief och Ibn Rushd. De lägger ned sina röster i EU när det röstats om huruvida EU-länder ska få upprätta asylmottagningar i länder utanför EU. Och alla som valt att bosätta sig i Sverige ska nu få nyare och modernare bostäder, inte för att de förtjänar det, utan för att Socialdemokraterna tror att fler då ska börja arbeta och färre ägna sig åt brottslighet. Kulturella avigheter som hedersförtryck tror sossarna också ska försvinna när bostadsbestånden i utanförskapsområden rustas upp.
Gemensamt har de fyra partierna också synen på effekterna av hög invandring. Till skillnad från högerblocket ignorerar de hur hög invandring påverkar svensk kultur, samhällsgemenskapen eller tryggheten, av det enkla skälet att de ser hög invandring som en naturlig företeelse som måste hanteras. Den går liksom inte att undvika, anser alla fyra vänsterpartier. Därför lyfter till exempel Socialdemokraterna så kraftigt fram integrationen som ett viktigt inslag i svensk politik. Tvångsblandningen, som de med tiden omformulerat till ”riktad bostadspolitik på kommunal nivå”, är ett sådant steg som S ser som en nödvändig åtgärd mot något som inte går att förändra. Att ta ett steg tillbaka och konstatera att vi hade kunnat slippa diskussionen om integration om samma politiker hade stoppat invandringen i tid, det perspektivet saknas helt.
Så visst kan vänsterblocket bilda regering tillsammans. Men då blir det inte Sverige och svenskarna som är den regeringens förstahandsfokus. Det blir snarare en slags utrikespolitik på hemmaplan, med helt andra målsättningar än vad dagens regering har. Det kommer att handla mer om att hitta nya lösningar för hur fler ska kunna söka sig till Sverige, och vad dessa fyra vänsterpartier kan göra för alla som valt att flytta hit. Steg två, vad som händer lite längre fram då alla dessa ”nya” är i majoritet, vill de inte beröra. Det som för de flesta andra framstår som en oroväckande tanke tycks för vänsterpartierna inte alls vara särskilt problematiskt.
Vänsterblocket är betydligt mer enade än vad det verkar. De vill alla göra om Sverige, till ett Sverige som vi inte kommer att känna igen.