Islam i Sverige ska respekteras och uppmuntras. Vi ska bygga moskéer och vara generösa med bidrag till islamistiska organisationer. Islam i Iran däremot ska nedmonteras och demokratiseras. Det är ungefär det som Socialdemokraterna vill förmedla.
Socialdemokraternas Ardalan Shekarabi sitter i den ena TV-studion efter den andra och lyfter hur viktigt det är att det iranska folket ska ha en chans att få tillbaka sin frihet efter 47 år av islamistiskt förtryck. Han medger att det USA och Israel nu gör är rätt och att det inte finns någon annan utväg för att få stopp på den iranska islamistiska regimen än med hjälp utifrån. Tusentals demonstranter har dödats per dygn sedan de senaste protesterna började i slutet av december. Shekarabi menar att den islamistiska regimen är ett hot även mot oss i Sverige och Europa, eftersom den understödjer Ryssland i kriget mot Ukraina.
Gott så. Men ack så motsägelsefullt.
Är man sympatisör med Socialdemokraterna gäller det att hålla tungan rätt i mun när det handlar om islam. Muslimer är bra. Deras tro likaså. Men de som styr med islam som grund är dåliga. Fast inte alltid. I Palestina, som ligger cirka 100 mil från Iran, verkar det gå bra. Där är det helt i sin ordning att den islamistiska terrororganisationen Hamas styr. Det ska man som socialdemokrat av någon anledning bortse från.
Socialdemokraternas syn på muslimer och islam är inte bara geografiskt inkonsekvent, den har också förändrats över tid. I februari 2017, under Stefan Löfvens tid som statsminister, åkte en hel delegation till Teheran. Av 15 personer var 11 kvinnor, däribland dåvarande handelsministern Ann Linde, och samtliga kvinnor bar slöja. ”Jag vill inte bryta mot lagen”, sa Ann Linde till sitt försvar. Som socialdemokrat ville hon visa respekt för de islamistiska ledarna.
Jan Eliasson, utrikesminister i Göran Perssons regering, var en annan som under många år hyllade islamisterna i Iran. Han hade en långvarig kontakt med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif och lyfte fram honom som en talangfull person med stor ”analytisk förmåga”. Eliasson lade också stor vikt vid att varna för militär upptrappning mot Iran. År 2019, under S-regeringens tid, välkomnades Zarif till Sverige och mottogs hjärtligt av bland andra Eliasson.
Att Socialdemokraterna hanterar islamfrågan så inkonsekvent och opportunistiskt får märkbara konsekvenser. I kommentarsfälten på ledande socialdemokraters konton i sociala medier är stämningen upprörd. Många, sannolikt islamtrogna, ogillar Shekarabis ställningstagande och vill inte att Socialdemokraterna så tydligt ska vända sig mot islam och islamistiska regimer. Ofta används argumentet att det är skillnad på islam som tro och islam som styrelseskick. Men många av de som förespråkar islam vill uppenbart inte själva göra den åtskillnaden.
Magdalena Andersson har skaffat sig en väljargrupp som kan komma att stå henne – och Sverige – dyrt. De vill att hon ska föra en utrikespolitik som okritiskt värnar om islamister, samtidigt som hon inrikespolitiskt ska lyfta det svenska sekulära samhället och demokratin som grundläggande värden. Därtill har hon tryck på sig att ge generösa bidrag till religiösa organisationer som i många fall bygger på en tro vilken inte bara är en religion, utan också innefattar ett icke-demokratiskt styrelseskick med sharialagar som grund.
Socialdemokraterna bär på en tung ryggsäck. Den politik som många av Magdalena Anderssons anhängare vill att hon ska föra är direkt farlig för Sverige. Nu finns det en chans att Iran kan bli ett fritt land igen. Vinner S valet i höst är risken stor att Sverige går i motsatt riktning. Fler muslimer välkomnas, fler moskéer kommer att byggas – och ju fler som bekänner sig till islam, desto större är risken för islamism. Även i Sverige.
Shekarabi ser hotet i Iran. I Sverige väljer Socialdemokraterna att inte se det – av det enkla skälet att det kostar röster.