När Annika Strandhäll nyligen kommenterade Liberalernas öppning mot samarbete med Sverigedemokraterna riktade hon udden mot Simona Mohamsson. I ett inlägg skrev hon att det borde vara svårt för Mohamsson att se sig själv i spegeln med tanke på hennes bakgrund. Formuleringen väckte snabbt stark kritik eftersom Mohamsson har invandrarbakgrund och uttalandet därför uppfattades som att hennes ursprung användes mot henne i en politisk konflikt.
Kritiken lät inte vänta på sig. Liberala företrädare gick ut och kallade uttalandet rasistiskt. Bland annat beskrev Abraham Staifo det som tvättäkta rasism. Händelsen plockades upp av flera medier och Expressen publicerade en artikel där kritiken återgavs i rubriken.Men det som följde var minst lika anmärkningsvärt som det ursprungliga uttalandet. Strandhäll förnekade att hon syftat på etnicitet och menade att hon avsåg politisk bakgrund. Samtidigt riktade hon skarp kritik mot mediernas rapportering och krävde att Expressen skulle ändra sin rubrik.
Det är här den principiella frågan blir tydlig. Strandhälls ursprungliga formulering antyder att en person med invandrarbakgrund förväntas inta vissa politiska positioner. När Mohamsson inte gör det framställs det som moraliskt problematiskt. Det innebär i praktiken att politiska åsikter kopplas till identitet och att avvikelse från den förväntade linjen bestraffas retoriskt.
Ett sådant synsätt reducerar individen till representant för sin bakgrund. Det står i direkt konflikt med idén om det öppna samhället där människor har rätt att forma sina egna uppfattningar oberoende av ursprung.
När kritiken sedan riktas mot henne väljer Strandhäll inte att diskutera sakfrågan utan att gå till angrepp mot mediernas beskrivning. Kravet på att en tidning ska ändra sin rubrik därför att den återger kritik riskerar att flytta gränsen för vad politiker anser sig kunna påverka.
Fria medier har inte till uppgift att skydda makthavare från obekväma tolkningar. De ska spegla debatten sådan den faktiskt ser ut. Om politiker börjar sätta press på hur kritik får formuleras i rubriker förskjuts balansen mellan makt och granskning.
I slutändan handlar detta om två centrala principer. Ingen ska bindas till vissa åsikter på grund av sin bakgrund. Och inga politiker ska kunna styra hur fria medier rapporterar om deras uttalanden. I denna konflikt har båda dessa principer satts på prov.