När högern förenas i sakpolitik för Sveriges bästa – till skillnad från vänstern som förenas enbart för Socialdemokraternas bästa – blir reaktionerna från motståndarsidan starka. Bilden av den numera rikskända kramen mellan Liberalernas Simona Mohamsson och SD:s Jimmie Åkesson får vänstereliten att explodera av ren ilska.
Men ilskan har inget med vare sig SD eller L att göra. Den bottnar i en besvikelse över de egna tillkortakommandena och en befogad fruktan om att valet kan gå dem om intet. För med den kramen blottlades vänstersidans absoluta svaghet: hur de fyra partierna på vänstersidan ska kunna förenas i just de sakpolitiska frågorna, samtidigt som högersidans enighet förstärks ytterligare.
Väljarna vet nu vad de får om de lägger sin röst på högersidan. Det blir mer Tidö-politik, med ännu mer fokus på tillväxt och på den driftiga delen av befolkningen, på de som arbetar och gör rätt för sig. Vänsterväljarna, däremot, har ingen aning. De kommer att rösta på grisen i säcken. Inte ens löftena om skattehöjningar och ”stärkt välfärd” är längre något vänsterväljarna kan räkna med.
Så går det. Som man bäddar får man ligga. Vänsteralliansen är grundad på egna val. Det är Socialdemokraterna själva som valt att samarbeta med tre extrempartier, och dessa som valt att kroka arm med S. Och det har onekligen blivit en udda konstellation: Sveriges största parti, med en politik vars grundvalar är lika instabila som ett korthus i storm. Vänsterpartiet, som gjort sig mest känt för sitt judehat. Miljöpartiet, som föraktar välstånd och förnuft och för en politik som gör Sverige och svenskarna fattigare. Och som om inte det räckte, Centerpartiet, som drömmer om nollskatter och en minimal stat där människor får klara sig själva, vilket förklarar partiets vurm för fri invandring. Det är som att blanda alla färgskalans färger. Det blir fult. Det blir bara brunt.
Och brunt är något som Annika Strandhäll är inne på när hon riktar sin kritik mot Simona Mohamsson. Hon skriver på X att det måste vara ”utmanande” för Mohamsson att titta sig i spegeln med tanke på hennes ”bakgrund”. För hennes ”egen skull”, tillägger Strandhäll, vilket kan tolkas som att Mohamsson ska skämmas för att hon valde sin egen väg och inte S-linjen, vilket i sin tur underförstått betyder att hon borde vara i tacksamhetsskuld gentemot Socialdemokraterna som välkomnade hennes familj. En skuld som Strandhäll insinuerar borde betalas i politisk lojalitet.
Centerpartiets ledare, som för tillfället heter Elisabeth Thand Ringqvist, är inte glad hon heller. Hon skriver att det är ”sorgligt” att L har släppt sin röda linje gentemot SD. Thand Ringqvist kan inte ha upplevt mycket sorg i livet. Det må vara bedrövligt, tråkigt, upprörande, förfärligt, men sorgligt är det inte. Vidare skriver hon att Centerpartiet nu är ”Sveriges enda liberala frihetsrörelse”. Intressant att hon skriver både liberal och frihet, eftersom orden betyder ungefär samma sak. Kanske kände hon sig nödgad att förstärka Centerpartiets frihetstänk, genom att dubblera uttrycken, när hon i samma andetag utesluter Sveriges näst största parti. Eller så skrev hon helt enkelt fel. ”Centerpartiet är nu Sveriges enda liberala vänsterrörelse” kanske hade varit mer träffande. För det är underligt att kalla sig liberal när judehatande Vänsterpartiet är acceptabelt, men inte SD som nyligen välkomnades varmt av just Israel.
Larmet gick självklart också på hela Public Service. De fick spel. Artiklar och inslag sprutades ut med budskapet att nu blir det många liberaler som lämnar. Till slut hittade de två, en på Lidingö och en i Uppsala, båda med ett nära samarbete med vänstern. Och L-toppen i Stockholm, Jan Jönsson, som utnämnde sig själv till ”gängets värsta fiende” och lovade att hoppa av om den röda SD-linjen hävdes, har i skrivande stund ännu inte aviserat att han lämnar.
Vänstern talar gärna om polarisering som ett problem, och det är förstås alltid högerns fel. Men polarisering uppstår inte av en kram och ett samarbetsavtal. Den uppstår när ett block i åratal ägnar sig åt hat, hot och utpekar ett parti som odemokratiskt och rasistiskt. Inte för att det stämmer, utan för att partiets politik lockar väljare från vänstern. Här borde inte minst Socialdemokraterna mana till självrannsakan. Spegeln är ett bra verktyg. Strandhäll kan bekräfta.
Sakpolitiskt är de fyra vänsterpartierna djupt splittrade, och har varit så länge. Det är just denna splittring som har inneburit att vi idag sitter med väderberoende elproduktion, att vi har 179 utanförskapsområden med alldeles för många människor som saknar både viljan och ambitionen att bidra till det svenska samhällsbygget, vilket också inneburit en kriminalitet som är och har varit skamlig för vårt land. Allt detta har uppkommit som ett resultat av vänsterns ständiga överenskommelser, som bara haft ett enda mål och det är att tillförsäkra Socialdemokraterna makten.
Vänstern kan bara förenas kring en enda sak: hatet mot SD. Det är ingen positiv drivkraft, det är en besatthet som aldrig kommer göra Sverige till ett bättre land.