När Anders Ygeman och Lawen Redar höll presskonferens och krävde att regeringen skulle tillsätta en utredning om islamism, var det många som undrade vad som pågick. Var det ett skämt? En fånig teater? Eller bara ett tafatt försök att tvätta bort stämpeln som Sveriges invandrarparti?
Minnet lever fortfarande kvar, från 2015, när Stefan Löfven stod i TV och försäkrade hela svenska folket att han aldrig har kritiserat islam och inte tänker göra det heller. Likaså när partiet petade sin egen riksdagsledamot Nalin Pekgul för att hon varnade för just islamismens utbredning i Sverige, eller den slöjbeklädda S-delegationen som bugade och bockade för den manliga överheten i terrorregimens Iran. Det är bara några exempel på sossarnas gulle-gull med islamister under många år. Händelserna och kopplingarna har varit oändliga.
Det började i början av 90-talet då Socialdemokraterna (via underorganisationen Tro och Solidaritet) skrev ett avtal med Sveriges Muslimska Råd (SMR) och andra muslimska förbund om att ge muslimer ett större inflytande i svensk politik. Muslimer skulle ges höga befattningar inom svensk politik och svenska myndigheter mot att dessa organisationer, som styrs av ett fåtal personer men har makt över många, skulle garantera socialdemokratiska röster.
Den välvilliga tolkningen av Socialdemokraternas agerande är att de såg ett mervärde i att tillföra islam i svensk politik. Men den tolkningen snuddar läskigt nära islamism, vilket ingen socialdemokrat av idag skulle vilja erkänna. En mer relevant analys är att avtalet är inget annat än politisk korruption, vilket också är skälet till att det genom åren har tystats ner.
Att banden varit starka har varit tydligt under årens lopp. Moskéer som fungerat som rekryteringsbas för terrorister och våldsbejakande islamister har S aldrig velat stänga – trots att SÄPO och forskare har varnat. Men S har stått på sig. De vill varken stänga moskéer eller stoppa utländsk finansiering av nya moskéer i Sverige. Tvärtom lovas det bara fler. Sverige ska ha lika många moskéer som kyrkor, som Stockholmssossen Karin Wanngård uttryckte sig när hon talade inför en grupp muslimer i Tensta förra året.
Även en fransk utredning har pekat ut Socialdemokraterna som Sveriges islamistvänliga parti. Inte ens en sådan alarmerande rapport fick S att darra på manschetten. Istället fortsätter vurmandet för islamisterna. Så sent som förra veckan stod socialdemokraten Olle Thorell i riksdagen och bönade och bad om att Islamic Relief skulle återfå statsbidragen. Svenska kyrkan, som styrs av kyrkomötet och där Socialdemokraterna har makten, har fortfarande ett öppet samarbete med Islamic Relief. Att organisationen har kopplingar till Muslimska brödraskapet – terrorstämplad i flera länder – låtsas S inte om. En annan islamistorganisation, Ibn Rushd, har också fått sina bidrag indragna av regeringen, vilket S var starkt kritiskt till. Ute i kommunerna kämpade S in i det längsta för att bidragspengarna skulle fortsätta att rulla in.
Att Socialdemokraterna helt plötsligt, nu när muslimerna i Sverige blivit många och kraven från dem höjs i samma takt som gruppen växer, skulle komma och skrika ”varg” framstår som ett falskt skrämselskott. En internutredning om islamismens utbredning inom de egna leden hade varit mer på sin plats.