Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist vill varken ingå i en regering som tar stöd av Sverigedemokraterna eller av Vänsterpartiet. Varken högerns Ulf Kristersson eller vänsterns Magdalena Andersson kan bilda regering utan dessa samarbetspartners. För att bilda majoritet måste Kristersson ta stöd av SD, och Andersson på sin sida måste ta stöd av V. Men denna enkla matematik vägrar Thand Ringqvist förstå. Hon hoppas på ett mirakel. Eller vad hon själv antyder i Viktor Barth Krons Expressen-podd: att något osannolikt kan hända, som till exempel att Moderaterna ökar med sisådär 15-17 procentenheter.
Man kan undra vad det är för valstrategi? Barth Kron uttrycker det som att ha tre statsministerkandidater: Kristersson, Andersson och tomten. Det var inget som Thand Ringqvist ville skriva under på. Visst kan mirakel inträffa, var hennes svar. Eller att en skandal briserar, var hennes andra förhoppning. Som om någon skandal under de 16 år som SD suttit i riksdagen hittills har lett till ett jätteavhopp av SD-anhängare…
Thand Ringqvist går alltså till val med hoppet om att något ska hända som med största sannolikhet inte kommer att hända. Redan där diskvalificerar hon sig själv både som partiledare och politiker. En politiker måste ha förmågan att läsa av verkligheten, dra slutsatser utifrån den och därefter göra kloka och välövervägda konsekvensanalyser. Thand Ringqvist lever i det blå. Hon sitter inte i förarsätet eller som ordförande i Sverige AB:s styrelse. Hon sitter knappt på åhörarläktaren. För att kunna ta en mer inflytelserik plats måste hon åtminstone visa att hon greppar läget och förstår spelreglerna. Hennes svammel och totalt verklighetsfrånvända analys av möjliga mandatfördelningar gör att hon borde lämna walkover redan nu.
Elisabeth Thand Ringqvist är sannolikt inte en helt obegåvad person – annars hade hon inte nått dit hon är idag. Hennes orealistiska ställningstagande talar snarare för att Centerpartiet inte har kommit över Annie Lööf. Partiet prövar nu för fjärde gången(!) att gå till val med den huvudsakliga sakfrågan att utesluta SD från politiskt inflytande. Det har aldrig tidigare gett några bättre siffror än runt 6–8 %, så varför skulle det göra det nu?
Eller så nöjer sig Thand Ringqvist med att partiet ska fortsätta vara ett ensiffersparti. Det kan tyckas vara en låg ambitionsnivå för en partiledare av ett parti som en gång nådde strax över 25 % under Torbjörn Fälldins tid. Kanske låter det konspiratoriskt att förklara det med att Annie Lööf fortfarande spökar – att det är hon som i praktiken kräver att Centerpartiet ska gå till val för fjärde gången med ett enda budskap, som dessutom inte är sakpolitiskt utan handlar om att förakta mer än var femte väljare. Och detta gör man under det motsägelsefulla budskapet att man är ett liberalt parti. Sveriges kanske mest oliberala parti hade varit en mer passande självbeskrivning. Eller menar Centerpartiet att liberalism innebär att man inte behöver acceptera ett demokratiskt valresultat?
Centerpartiet har haft extremt svårt att hitta en partiledare sedan Annie Lööf lämnade scenen – Thand Ringqvist är den tredje på ett år. Hon har ännu inte visat att hon besitter de egenskaper som krävs för att lyfta partiet ur dvalan. Snarare framstår hon som ett sänke, någon som drar partiet nedåt snarare än framåt. Om C på allvar vill återta sin relevans i svensk politik är det hög tid att ställa sig frågan om Elisabeth Thand Ringqvist verkligen är rätt person att leda det arbetet. Eller, än mer relevant: har Centerpartiet spelat ut sin roll i svensk politik? Kanske är det dags att säga hej då till detta forna bondeparti. Går man till val med hopp om ett mirakel är politik inte rätt scen.