Det pågår en i det tysta principiellt viktig förskjutning inom den svenska
fackföreningsrörelsen. Allt fler förbund vill ta klivet från att vara partsrepresentanter på
arbetsmarknaden till att bli aktörer i klimat- och miljöpolitiken. Det sker ofta under till
synes oskyldiga rubriker som ”hållbarhet”, ”klimatomställning” eller ”gröna jobb”. Men
bakom orden döljer sig en utveckling som riskerar att underminera både fackets
legitimitet och den svenska partsmodellen.
När fackförbund inför ”klimatombud” på arbetsplatserna är det inte fråga om fackligt
arbete. Klimatfrågan hos en arbetsgivare handlar i praktiken om styrning av
verksamheten. Hur produktion ska organiseras, vilka investeringar som ska göras, hur
resor ska ske och vilka energislag som ska användas. Om detta har jag skrivet en längre
artikel i Timbros tidning Smedjan.
Detta klimatarbete kan i praktiken bedrivas på betald arbetstid, ibland inom ramen för
facklig tid som finansieras indirekt av skattebetalarna i offentlig sektor. Det är nämligen
facken inom offentlig sektor som är mest aktiva. Vision, DIK och Naturvetarna jobbar
alla med rollen ”klimatombud”. Genom medveten förskjutning av begreppsapparaten är
det inte svårt att få facklig tid att kunna användas till klimatfrågor. Men vem har
egentligen beslutat att anställdas arbetstid och offentliga medel ska användas för att
driva klimatpolitik?
Förespråkarna försvarar sig gärna med att klimatfrågan är en arbetsmiljöfråga. Men det
är en definitionsglidning som inte håller för närmare granskning.
Arbetsmiljölagstiftningen syftar till att skydda arbetstagare från risker i arbetet, inte till
att användas som hävstång för bred samhällsomvandling. Om allt kan definieras som
arbetsmiljö blir till slut ingenting avgränsat.
Facklig styrka bygger på att medlemmarna vet vad de betalar för. Representation i
löneförhandlingar, skydd mot godtycke och en tydlig motpart i arbetsgivaren. När fokus
flyttas till politisk aktivism urholkas detta förtroende.
Den svenska partsmodellen förutsätter en rollfördelning. Arbetsgivaren leder och
fördelar arbetet. Facket förhandlar om villkoren. Politiken sätter ramarna genom
lagstiftning. När facken kliver in på det politiska området utan att vara folkvalda, och
dessutom gör det med resurser som inte är avsedda för detta ändamål, riskerar man
förtroendet för partsmodellen. Detta blir särskilt stökigt i offentlig verksamhet där
politiken går in i arbetsgivarrollen.
På sikt riskerar utvecklingen att slå tillbaka mot facken själva. Medlemmar som inte
delar den politiska agendan eller som vill att facket ska ägna sig åt kärnuppdraget, har
goda skäl att ifrågasätta sitt medlemskap. Resultatet kan bli svagare fack, fler konflikter
och en mer polariserad arbetsmarknad.
Fackföreningsrörelsen står inför ett vägval. Antingen återgår man till att vara en tydlig
partsorganisation med fokus på medlemmarnas konkreta intressen. Eller så fortsätter
man längs den politiserade vägen och accepterar att förtroendet, medlemsbasen och
legitimiteten långsamt eroderar. Och kanske att både arbetsgivare och skattebetalare
protesterar